Orfeus och Eurydike på Vattnäs Konsertlada

Efter några gryniga svartvita filmsekvenser där det nygifta paret Orfeus och Eurydike lyckligt dansar kring bland björkar och tallar går ridån upp för en sjuksal. Eurydike verkar ha dansat en smula vilt, tydligen var det tecken på hennes tilltagande mentala obalans. För nu är hon intagen och inte kontaktbar. Orfeus är förtvivlad. Och förälskad intill vansinnets gräns.

Så ser Niklas Hjulströms idé ut, att denna folie à deux (eller rättare folie à une) handlar om ett slags medberoende, där även Ingmar Bergmans filmatisering De två saliga (efter en roman av Ulla Isaksson) har fungerat som inspiration. Att förälskelse och kärlek sedan urminnes tider och intill denna dag varit föremål för diagnos hjälper naturligtvis. Man kan möjligen även tolka myten som en förklädd gestaltning av ett sjukdomstillstånd.

När väl nedstigningen i underjorden sker framställs detta som – om jag fattat rätt – att Orfeus låter sig lockas in i Eurydikes psykos. Den tidigare vitklädda festivalkören är nu utspökad som ett slags Halloween-figurer medan Eurydike står upp i sängen och driver på dem. Uppstigningen efter paus gestaltas i ett blodrödsmöblerat rum, hemma, men ändå inte hemma. Efter att Orfeus väl mött Eurydikes blick är vi raskt tillbaka i sjuksalen, där Amor i vit läkarrock med ett beklagande konstaterar faktum. Liggande på varsin säng med ryggen mot publiken dras ridån för. Göran Eliasson i rollen som Amor är alltså allt annat än en manlig sopranist utan en rak varm tenor.

Hjulströms iscensättning är logisk och väl genomförd, även om jag kan tycka det är synd att man numera ofta tror sig behöva anpassa antikens myter till en lätt igenkännbar vardagsverklighet. Spelet på scenen må inledningsvis vara en smula stelt, men det mjukas snart upp, som mest och bäst när Pers Anna Larssons röstsäkra Orfeus möter den varma mycket eleganta sopranen hos Maja Frydén, en röst som inte visar minsta tecken på obalans.

Under Fredrik Burstedts ledning får Vattnäs Festivalorkester både liv och nerv, även om det blir aningen obalans mellan de moderna instrumenten och en visserligen väl trakterad cembalo (Yngvild Vivja Haaland Ruud). De öron som är vana vid ett mer tidstroget framförande kan överraskas av en annorlunda klangbild, som dock har den fördelen – eller ursäkten – att den gifter sig mer lyckligt med uppsättningen än vad de båda titelfigurerna gör.

Claes Wahlin