Tristan och Isolde på Teatro Massimo, Palermo

Uppsättningen av Tristan och Isolde på Teatro Massimo i Palermo bör definitivt uppmärksammas som Wagnerhistoria, åtminstone för svenskt vidkommande. Verket som inte har spelats på Teatro Massimo på fyrtio år, var nämligen Nina Stemmes sista sceniska framträdande som Isolde.

Men uppsättningen förtjänar att uppmärksammas också av andra skäl. Ett regimässigt och scenografiskt förhållningssätt i vår tids Wagneruppsättningar är att på olika sätt fylla ut och förklara symboliska och abstrakta idéer, som Wagners verk ju är så fulla av. Att ge hänvisningar i text och musik som ligger utanför uppsättningens här och nu och konkreta sceniska gestaltning bjuder in till fantasifulla regi-och scenografiska idéer kring komplexiteten i Wagners verk. Kanske är det den mest vanvördiga – och sådana finns det ju många av – som skådats i Wagners historia om Tristan och Isolde och kärleksdrycken.

Regissören Daniele Menghini och scenografen Davide Signorini har försett sig rikligt ur den förrådskammare av mer eller mindre innovativa idéer och stilgrepp som de senaste decenniernas sceniska Wagnertolkningar samlat på sig. Här finns Verfremdung, metaopera, ironiskt och parodiskt ifrågasättande av verkets bärande centrala idéer, postdramatisk dekonstruktion av handlingen samt införande av stumma gestalter som berättar parallella historier med mera.

Första akten är en metateatralt utformad Tristanrepetition. Långt in på den helt avskalade scenen hörs någon som på ett ostämt piano trevande klinkar Tristanmotiv. Scenarbetare sopar scengolvet, som domineras av ett stort skrangligt bord och hopfällbara trästolar och en dricksvattenbehållare av plast. Scenografin, som kan sägas tillhöra den trashestetik som frodas i vår tids Wagneruppsättningar, består av olika växlande träformationer. En av scenarbetarna går fram och öppnar vattenbehållaren, kissar i den för att sedan ställa tillbaka den. I en plastmugg ur samma behållare kommer senare i akten Isolde servera Tristan sin kärleksdryck. 

Denne scenarbetare kommer sedan under föreställningen att helt naken, endast iförd jättelika förgyllda vingar som guden Amor, vara iakttagare, hjälpare i handlingen och till personerna. Sångarna dyker upp från salongen, hälsar på dirigenten, ställer sina klaverutdrag på notställen, småpratar vardagligt med varandra. Utan större åthävor slår dirigenten an förspelet. Manskören förblir hela akten igenom osynlig.

Men det är i andra aktens stora kärleksscen som Menghinis associationsflöde får allra mest spelrum. Vad som mig veterligen aldrig förekommit tidigare är regissörens sammanställning av Wagners centrala idéstoff i verket: kärleken, natten och döden med den shakespeareska teatern. Iförda tunga renässansdräkter sjunger kärleksparet om sin kärlek medan det samtidigt runt omkring visas tre Shakespearedramer. Deras kärleksläger vilar på en hög av dödskallar, vilka flyttas och pulas med av en med Hamletfiguren övertydlig koppling till operans dödstematik. Associationerna till balkongscenen i Romeo och Julia, som sammanfaller med Tristan och Isoldes förbannande av dagen och ljuset, faller sig naturligare. Botten vävare med åsnehuvud ur En midsommarnattsdröm ger kärleksduetten ytterligare shakespearesk ironi.

Vad som ändå gör att uppsättningen inte havererar i ett smörgåsbord av infall är ett superprofessionellt sångarlag. Detta är Nina Stemmes sista sceniska Isolde, en roll där hon länge varit den mest insiktsfulla och intelligent övertygande uttolkaren. Vokalt är Stemme i högform och kan fortfarande ses som den främsta Isolde. Det är i sanning skönt att veta att vi konsertant kan få del av hennes Isolde i Berwaldhallen i februari nästa år.

Michael Weinius kan som få utvinna nya nyanser, betydelser ur texten och färglägga detta ur de långa monologerna med fördjupad mening och intensitet och växla mellan finspunnet belcanto och stabbiga hjältetenorala utbrott. Weinius textförståelse och djupa musikaliska insikt gör honom mycket ovanlig bland vår tids Tristanuttolkare.

Att dessa två svenskar i den internationella Wagnereliten för första gången möts på scenen i detta kärleksdrama är förvånande och gör dessa Tristan-föreställningar i Palermo extra värdefulla.

Teatro Massimo har satsat ordentligt med många internationella stjärnnamn i övriga roller i de båda lagen. Det finns fortfarande ingen som så totalt kan fånga ens engagemang för Markes klagomonolog som René Pape. Violeta Urmana låter sin fullödiga mezzo sväva ut i Brangänes vaktsång. Och som brukligt i Italien har man två alternerande sångarlag. Andra lagets Samuel Sakker (Tristan) Allison Oakes (Isolde) och Irene Roberts (Brangäne) förtjänar att nämnas.

Omer Meir Wellber, Teatro Massimos chefsdirigent, låter den intensiva Tristankromatiken flöda fritt och vitalt. Här finns inga orkestrala kommentarer eller inga orkestrala understrykningar och inget djupsinnigt uppstannande vid särskilt laddade situationer.

Är denna uppsättning ett exempel på hur en regissör, utan förankring och med tvivelaktig kunskap, går bärsärkagång över verket? Eller är det ett friskt idérikt förhållningssätt som ger nya perspektiv och frilägger dolda och oväntade dimensioner i en utnött klassiker? Själv måste jag nog tillstå att jag hade det riktigt kul, mer inspirerad än upprörd. Många skulle säkert inte hålla med mig.

Erik Graune