Pretti, Pirozzi, Enkhbat, Chiuri, Gianfaldoni, Previati, Beggi, Cigni. Filarmonica Arturo Toscanini, Coro del Teatro Regio di Parma/R. Abbado
Regi: Jacopo Spirei efter ett projekt av Graham Vick
Scenografi och kostym: Richard Hudson
Dynamic 37937 [1 dvd]
Distr: Naxos
Som många operaintresserade vet tvingades Giuseppe Verdi av italiensk censur att arbeta om librettot till Gustavo III flera gånger. Verket fick till slut titeln Un ballo in maschera. Scenariot förlades till kolonialtidens Boston och skildrar ett triangeldrama som slutar i blod. Men Antonio Sommas libretto handlar ju om en svensk kung som mördas under en maskeradbal i en politisk sammansvärjning i Stockholm, i efterdyningarna av franska revolutionen.
Varje historieintresserad svensk drabbas därför av en kluvenhet inför verket. Trots den grandiosa musiken bjuder något emot i berättelsen. I modern tid har omtolkningar genomförts. Från ett svenskt perspektiv minns vi att Göran Gentele återkopplade till den historiska verkligheten 1959 på Stockholmsoperan.
Anthony Pilavachi tog fram urskissen till Maskeradbalen och den versionen, Gustavo III, fick sin urpremiär på Göteborgsoperan 2002. Den radiosända premiären gavs sedan ut på cd av skivbolaget Dynamic.
”Varje historieintresserad svensk drabbas av en kluvenhet inför verket.”
I Parmauppsättning från Verdifestivalen 2021 är också titeln Gustavo III, men i slutscenen har man tagit tillbaka Verdis ”vanliga” musik från Romversionen 1859. Ett par livréklädda betjänter leder tankarna till ett kungligt 1700-talshov och uppsättningens genomgående mörka anslag ska vara nordiskt. Annars pekar inte mycket mot Stockholm.
Scenrummet är en blekgul halvmåne med tysta garderobsdörrar, dominerat av en stor svart sarkofag med en bevingad Apollo. Kören på övervåningen tittar ner på snabbrörliga figuranter och akrobater i en koreografi av Virginia Spallarossa, som inspirerats av Jean Genet och lånat från Berghaindiscot i Berlin. Mycket crossdressing med skägg och klänning, kängor och fjädrar.
Tankarna ska ledas till den teatraliske och förmodligen homosexuelle Gustav III. Även detta blir förvirrande eftersom operaverket är hårt knutet till kungens outlevda kärlek till Amelia, bäste vännens hustru.
Inte mycket förändras i scenrummet under spelets gång. Stolar flyttas, tygsjok dras fram och tillbaka, figuranterna slingrar sig runt varandra. Solisterna sitter, står och klänger runt sarkofagen – vilket ska peka mot huvudpersonens kommande död. Det halvgjorda kan delvis förklaras med att Jacopo Spirei fick ta över regin när ursprungsregissören Graham Vick avled mitt under repetitionerna. Men det blir småtråkigt ibland. Händelselöst. Spirei regisserade för övrigt Verdis Nabucco på Göteborgsoperan härom året.
Piero Pretti som den obetänksamme, njutningslystne kungen har en något ljusare tenor än vad som är vanligt för rollen. Hans oknäppta kavaj i audiensrummet visar att detta är ett hus i förfall och snart uppträder han i randig sjömanströja, figuranternas ledare.
”Det halvgjorda kan delvis förklaras med att Jacopo Spirei fick ta över regin när ursprungsregissören Graham Vick avled mitt under repetitionerna.”
Han är till sin fördel i duetten med Anna Pirozzi när de två möts i hemlighet i natten, rösten är mäktig och fyller operahuset. Pirozzis Amelia interpunkterar varje fras med ett sting av rädsla: kanske åtrår hon kungen men inser också konsekvenserna. Välgjort – men likt en gammaldags operamelodram. Elegant, men lite stelt.
Anna Maria Chiuri har sjungit spåkvinnan Ulrica flera gånger tidigare. Hon handskas vant med uppgiften och hennes mörka alt är både olycksbådande och retsam. Leendet när hon tar emot kungens pengar antyder en bedragerska som räddas från utvisning genom att spå hans död – samtidigt får hon rätt. I uppsättningen ges hon också rollen som discogängets tröstande modersfigur.
Ulrica och Amelia är två ganska skilda karaktärer. Detta borde ha framhävts. Här är båda klädda i svarta formlösa kläder, har likartade peruker och snarlika profiler.
Det sexuellt subversiva finns i rollen som pagen Oscar, där Giuliana Gianfaldoni har tillåtits ett friare grepp plus flera könsbyten. Hennes energiska sopran gör sig bättre som tysk demi-monde från 1920-talet än som kungens pojke. Den lite fyrkantige mongoliske barytonen Amartuvshin Enkhbat (Anckarström) har en fin mörk timbre.
Musikaliskt låter det bra under Roberto Abbados ledning. Konventionellt dock. Rösterna dröjer sig kvar, men det är ingen uppsättning man absolut inte får missa.
Ingvar von Malmborg