Massenet: Hérodiade
Car, Margaine, Polenzani, Dupuis, Mimica, Murphy, Miller, Cilluffo, Jo. Orchestra and Chorus of the Deutsche Oper Berlin/Mazzola
Naxos 8.660540-41 [2 CD]
Distr: Naxos
Richard Strauss kan väl inte få ha musikdramatisk ensamrätt på den bibliska historien om Salome, hennes mor och Johannes döparen? Flera tonsatte den före honom; först ut var Alessandro Stradella 1675 vars oratorium San Giovanni Battista (Johannes döparen) fick sin sceniska urpremiär exakt 300 år senare i Vadstena under titeln Salome. Jules Massenets opera Hérodiade uruppfördes i Bryssel 1881, alltså 24 år före Strauss succès de scandale 1905. Anledningen till att det inte blev stora operan i Paris lär vara densamma som för Saint-Saëns Simson och Delila några år tidigare: det gick inte an att blanda kristen religion och ohöljd erotik på detta sätt i det katolska Frankrike.
De tre Salome-verken har alla samma fyra huvudpersoner – hos Stradella och Massenet är de i princip fördelade på samma röstfack – Salome (sopran), Herodias (mezzo/lägre sopran), Johannes (kastrat/countertenor i Vadstena, tenor hos Massenet) samt Herodes (basbaryton). Strauss svängde på de manliga röstfacken och lät Herodes bli karaktärstenor och Johannes basbaryton. Medan Strauss utgår från Oscar Wildes dekadenta fin de siècle-historia med Salome som tonårig mansslukerska byggde Massenets librettister stycket på ingen mindre än Gustave Flaubert och dennes novell Hérodias från 1877. Mer la belle époque än fin de siècle, alltså. För att inte tala om de enorma skillnaderna i tonspråket mellan Massenet och Strauss.
Flaubert gör större avsteg än Wilde från Bibelns Markusevangelium: som titeln antyder är Herodias än mer central. Och en röd tråd är att hon är på jakt efter sin försvunna dotter. Hon har först ingen aning om att ”den där slampan” som slår sina lovar kring Johannes är just den hon söker. Johannes besvarar helt öppet Salomes kärlek, lika öppet som Herodes uppvaktar Salome. Inför slutscenen har Herodias blivit varse sanningen om sin dotter. Då hon låtit hugga huvudet av Johannes rusar Salome emot henne med draget svärd. Herodias ropar då ”Nåd! Jag är din mor”, varpå Salome i stället vänder svärdet mot sig själv.
”Medan Strauss utgår från Oscar Wildes dekadenta fin de siècle-historia med Salome som tonårig mansslukerska byggde Massenets librettister stycket på ingen mindre än Gustave Flaubert och dennes novell Hérodias från 1877. Mer la belle époque än fin de siècle, alltså.”
Massenet kräver alltid ohyggligt mycket av sina sångare; hans huvudroller brukar vara svåra att rollbesätta och kräver ofta hög internationell klass. Skälet är att de är dramatiska och lyriska på samma gång – tessituran är mycket hög samtidigt som de kräver stor röststyrka för att gå igenom orkestern. Lyriska röster har ju normalt lättare för höjden, men saknar då kraften att gå igenom orkestern. Men är rösten för tung och dramatisk riskerar den att inte klara höjden. Tröttande för bägge lägren, alltså.
I Naxos liveinspelning från ett konsertant framförande på Deutsche Oper i Berlin 2023, gäller det förstnämnda: alla fyra är för lyriska och saknar kraften. Mest påtagligt gäller det herrarna: Den kanadensiske barytonen Etienne Dupuis Herodes låter som en Barberar-Figaro eller lat tenor som har hamnat på villovägar, medan tenoren Matthew Polenzani – det enda riktigt kända namnet på inspelningen – snarare låter som en Mozart- eller Rossinitenor. Bäst lyckas den franska mezzon Clémentine Margaine som Herodias, även om hon liksom de andra ibland tvingas gå på fälgarna. Men hos henne finns kraft, personlig timbre och explosiv attack. Australiensiskan Nicole Car imponerar alltmer genom de fyra akterna som Salome, men operans verkliga showstopper, arian ”Il est doux, il est bon”, som kommer bara några minuter in i verket, har jag sannerligen hört vackrare och mer sensuellt sjungen.
År 1994 kom en enorm boom för detta verk som fick en rejäl revival: Sony gav ut en liveinspelning från San Francisco-operan med Fleming, Zajick, Domingo och Pons under Gergiev. Samma år klev dirigenten Michel Plasson in i en skivstudio tillsammans med Studer, Denize, Heppner och Hampson. Resultatet gavs ut på EMI.
Året därpå fick Hérodiade sin premiär på Wiener Staatsoper med Nancy Gustafson, Baltsa, Domingo och Pons under Marcello Viotti. Där spelades den 31 gånger ända fram till 2003. Två år dessförinnan bestämde sig RCA för att ge ut en inspelning från Wienpremiären.
Jag äger även de andra två inspelningarna och det säger sig själv att denna Naxos-upptagning från Berlin med dirigenten Enrique Mazzola kommer långt efter allihop. Men jag vill ändå slå ett slag för verket. Den som tror att Massenet bara är parfymerade slingor och kvalmig erotik, bör lyssna på Hérodiade. Hans lokalkolorit i orkestreringen är som alltid oerhört skicklig och även om hans sångpartier är krävande, så är de tacksamma för dem som har gåvan. Skickligt presenterar han redan i uvertyren de två musikaliska huvudteman som går igenom operan: det första, vekare, skildrar Salomes kärlek till Johannes medan det andra, som först bara antyds, pekar på Herodias problematiska relation till Salome som sökande efter sin dotter. Det exploderar i tredje aktens final med breda, melodiösa fraser som upprepas. Detta är mitt favoritställe i verket och alla som liksom jag älskar S:t Sulpice-scenen ur hans Manon förstår precis vad jag talar om.
Göran Gademan