Händel: Theodora
Alder, Mead, Stéphany, Jackson, Plachetka.
Arcangelo/Cohen
Alpha 1025 [3 CD]
Distr: Naxos
Händel: Theodora
Wagner, Lowrey, Portillo, Hughes, Boulianne.
Regi: Stefan Herheim
Scenografi: Silke Bauer
Arnold Schoenberg Chor, La Folia Barockorchester/Mehta
Naxos 2.110776 [1 DVD]
Distr: Naxos
Theodora var enligt legenden en kristen martyr som under det senromerska riket vägrade att rikta sina hyllningar till romerska gudar. Hotad med att inte bara fängslas, utan utnyttjas sexuellt, får hon bistånd av Didymus, nyligen omvänd, och som byter kläder med henne för att ge henne möjlighet att fly. Men hon längtar döden och himmelriket och efter den förhållandevis stillsamma men bestämda kampen mellan romerska legionärer och de kristna blir de båda avrättade.
Den franske dramatikern Corneille skrev en pjäs om historien, Théodore, vierge et martyre, uppförd 1646. Den blev inte någon framgång, vilket heller inte Händels oratorium 1750 blev. Detta berodde nog delvis på den strax innan premiären inträffade jordbävningen som fick flera i London, inte minst Händels mecenater, att fly staden. En del har också spekulerat i om publiken kände sig främmande inför en kristen historia som inte var hämtad från Bibeln, som de var vana vid från kompositörens tidigare oratorier.
I modern tid har det blivit vanligt att iscensätta Händels oratorier och behandla dem som operor och därför dramatisera dem sceniskt. En tidig utforskare var Peter Sellars, som 1996 satte upp Theodora i Glyndebourne med Dawn Upshaw i titelrollen och William Christie på dirigentpulten. Tungt beväpnade soldater bland gigantiska glasskulpturer lät historien utveckla sig till att Theodora och Didymus fastspända i bäddar avrättades med giftinjektioner. Uppsättningen finns på både cd och dvd och är nog så se- och hörvärd.
Det verkar svårt att undvika militärer när historien ska gestaltas sceniskt. På Théâtre des Champs-Élysées 2015 regisserade Stephen Langridge och William Christie dirigerade än en gång verket. Det var en visuellt elegant uppsättning och en regi där uniformerade och beväpnade soldater ställdes mot kristna civila. En aning övertydlig var likväl uppsättningen, pistoler byttes mot biblar, bokstavligen. Saken är den att kören blev agerande, medan den i Händels partitur och Thomas Morells libretto är kommenterande. Detta kräver varsamhet med körregin.
”Det är nästan förvånande hur alla tre nämnda scenuppsättningar låter de kristna klä sig i vitt, visserligen en traditionell färg och tydlig symbol, men just däri tycks konventionen stark.”
Stefan Herheims Theater an der Wien-uppsättning från Wiens MuseumsQuartier 2024 lyckas rensa allt vad militärer heter från scenen. I stället har han flyttat in det välkända Café Central på scenen. Inte nog med att namnet passar verket, dess välvda kupoltak gör att både det jordiska och (förväntade) himmelska syns på scenen hela tiden. Bak i fonden genom fönster och entrédörren skymtar projektioner av Herrengasse (där det verkliga Café Central ligger). Det ger ett djup och realism åt spelet. På Café Central finns gäster av allehanda slag – ett tvärsnitt av den wienska befolkningen måhända, inklusive sybaritiskt lagda turister – med serveringspersonal som bär runt brickor med bubbel och fullt ätbara bakverk.
Det är en vacker och vartefter en storslagen uppsättning med eleganta och smidiga scenövergångar. Handlingen får utveckla sig långsamt, lite som att den följer Septimus, den i librettot tveksamme soldaten som med tiden bistår Didymus med att befria Theodora. (Inom parentes är det nästan förvånande hur alla tre nämnda scenuppsättningar låter de kristna klä sig i vitt, visserligen en traditionell färg och tydlig symbol, men just däri tycks konventionen stark.)
Herheim låter alltså materialismen ersätta militären, emellanåt konkret, som när en gäst klär av sig sina juveler och pälsverk frälst av Theodoras innerliga längtan. Musiken skiljer sig från Händels övriga oratorier, här finns inga muntra Halleluja-körer, snarare uttrycker både orkestermusiken och framför allt Theodoras och Didymus partier en framtida lycka, som om det rör ett känslotillstånd som definitionsmässigt inte kan uttryckas på jorden utan bara anas.
Solisterna är vokalt och sceniskt utmärkta. De exakta rörelser som vartefter rör sig från den materiella världen till den sfäriska hindrar inte Jacquelyn Wagner att i titelrollen göra en imponerande insats. Med styrka och känsla växer hon vokalt parallellt med sin stilla förtvivlan.
Countertenoren Christopher Lowrey (Didymus) har en vacker röst där de många linjerna flyter smidigt, liksom Julie Bouliannes mezzosopran ger Irene (Theodoras förtrogna) karaktär. Septimus har en elegant och övertygande tenor i David Portillo och Valens, Guvernören, eller här Hovmästaren, porträtteras med pondus av Evan Hughes.
Herheims uppsättning leds av Bejun Mehta med stor uppmärksamhet gentemot solisterna (han är ju själv både countertenor och röstpedagog), men som i här nämnda övriga inspelningar är orkesterklangen aningen dramatisk, naturligtvis för att låta oratoriegenren närma sig operagenren.
Detta är ingen kritik, men orkestern Arcangelo under David Cohen i cd-inspelningen har en böjligare och mer sammanhållen klang som är mer i stil med själva verket. Även här är solisterna av hög klass. Tim Meads bomullsmjuka countertenor som Didymus, Louise Alders varma sopran som Theodora matchar den innerliga mezzostämman hos Anna Stéphanys Irene. Adam Plachetkas Valens är kanske inte lika kraftfull som Evan Hughes men gifter sig således bättre med klangidealet i inspelningen. Till detta ideal fogar sig Stuart Jacksons sammanhållna tenor som Septimus.
Sammanfattningsvis är detta två utmärkta inspelningar som musikaliskt kompletterar varandra.
Claes Wahlin
