Förbrukningsvaran – Kungliga aktriser 200 år före metoo
Ingela Tägil
En kollektivbiografi över sex aktriser som verkade vid Kungliga Operan och Teatern under den svenska teater- och operakonstens tidigaste år: Charlotta Slottsberg (1761–1800), Beata Charlotta Eckerman (1758–1790), Sophie Hagman (17?? –1826), Fredrika Löf (1762–1813), Henriette Widerberg (1796–1872) och Emilie Högqvist (1812–1846).
Natur & Kultur [2025, 293 s.]
ISBN 9789127183520
Hösten 2017 briserade #metoo, med början inom teater- och filmvärlden, där så småningom hundratusentals kvinnor berättade om sina upplevelser av sexuella trakasserier och övergrepp. Dessa händelser visade sig vara så vanligt förekommande att det blev tydligt att de var en del av ingrodda och normaliserade patriarkala strukturer. I Sverige stod skådespelerskorna för det första uppropet, #tystnadtagning, vilket följdes av operasångerskornas #visjungerut. Berättelser delades i slutna grupper, och det som många hört talas om och visste förekom i branschen visade sig vara betydligt grövre och mer utbrett och systematiskt än man hade kunnat föreställa sig. Manifestationskonserter hölls i Stockholm, Göteborg, Malmö och Katrineholm, där ett urval av berättelserna lästes upp. Publikens reaktioner var starka, liksom det systerskap som växte fram i insikten om att dessa erfarenheter delades av så många.
Att #metoo startade just bland kvinnor inom scenkonsten är ingen slump, menar musikforskaren och sångaren Ingela Tägil i sin bok Förbrukningsvaran ‒ Kungliga aktriser 200 år före metoo. Kvinnor i scenyrken har i alla tider betraktats som särskilt sexuellt tillgängliga och syndiga. Boken presenterar sex aktriser som var verksamma vid Kungliga Operan och Teatern i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Några av dem var uppburna stjärnor på sin tid, andra hade mer modesta karriärer. Dessa kvinnor var alla verksamma innan världsstjärnan Jenny Lind slog igenom, vars liv Tägil tidigare har skrivit om i biografin Näktergalen (2020).
Vid denna tid var prostitution starkt kopplat till kvinnliga scenartister, och några av bokens aktriser blev vid unga år till och med sålda av sina egna mödrar till olika män. I teaterpubliken satt tidens uppburna män – kungligheter, adelsmän, författare – och valde ut sina älskarinnor. Under 1700-talet och det tidiga 1800-talet kom de flesta aktriser från fattig arbetarklass. Möjligheterna för kvinnor att försörja sig själva var mycket begränsade. De var i stor utsträckning beroende av mäns välvilja och ekonomiska understöd. Scenens yrkeskvinnor hade en märklig status. Eftersom de tjänade egna pengar utmanade de rådande könsroller och patriarkala normer och blev därför både föraktade och beundrade samtidigt. Aktriserna var i allmänhet ansedda och respekterade av sina kolleger, men accepterades inte socialt i övriga samhället. De betraktades som kurtisaner som på olika sätt fick betalt för sexuella tjänster vid sidan av sina karriärer som skådespelerskor, sångerskor och balettdansöser. Deras konstnärliga arbete har ofta förminskats och glömts bort.
”Dåtidens aktriser skulle säkert ha känt igen sig i sina nutida kollegers berättelser.”
Några av dem föddes in i teatervärlden. De utbildades från tidiga år på de kungliga institutionernas elevskola, med hårt arbete och långa arbetsdagar. Trots de hårda villkoren var detta en eftertraktad möjlighet för fattiga barn, många föräldralösa. Utbildningen var gratis och gav möjlighet till en framtida försörjning. Klasserna var till en början blandade men specialiserades efter hand som eleven visade särskild fallenhet för dans, skådespeleri eller sång. Under Kungliga Operans och Teaterns första femtio år var gränserna mellan yrkena inte särskilt tydliga.
Dåtidens aktriser skulle säkert ha känt igen sig i sina nutida kollegers berättelser. Även med det omvända perspektivet finns en hel del igenkänning i några av de historier som återges.
Skildringen av Selanders ”småbarnsteater” i en källarlokal, där vuxna män kastade lystna blickar på de mycket unga flickor som agerade på scenen, ger osökt associationer till en i vår tid uppmärksammad kulturklubb.
Diktaren och teaterkritikern Johan Henric Kellgrens varningar till en kollega beträffande de tolvåriga flickorna i Paris leder tanken till en uppburen författare som i vår närtid ogenerat framhållit trettonåringars företräden. När samme Kellgren inte fick sin vilja fram hos en aktris kontaktade han teaterchefen som hämnd.
En annan historia som kunde ha varit hämtad från #visjungerut är berättelsen om kapellmästaren som fick nobben av operasångerskan och som straff chikanerade henne inför hela orkestern under följande repetition. Därefter fick han dessutom henne inlåst i teaterns arrest.
I dag lär ingen sångerska riskera att hamna i teaterarresten för att hon nobbat dirigenten men väl ute i kylan beträffande framtida engagemang. #metoo visade hur män fortfarande har stor makt över kvinnors karriärer.
Tägil hanterar sina källor med stor noggrannhet och visar ett djupt engagemang för ämnet och de kvinnor vars liv hon berättar om. Språket är ledigt och stundtals humoristiskt färgrikt, med förkärlek för ord och uttryck som ”knata” och ”hett och brett”. Att det omsorgsfulla arbetet hade förtjänat en mer noggrann korrekturläsning av en del franska titlar, uttryck och citat är en randanmärkning.
Bokens kapitelindelning i teman, där olika delar av huvudpersonernas liv läggs bredvid varandra, är intressant och relevant ur forskningsperspektiv. Men upplägget medför en hel del upprepningar, och för mig som läsare blir denna disposition för upphackad. Jag hade gärna velat få känna något av författarens nära relation till sina huvudpersoner, ”mina damer” som hon kallar dem – men fastnar i alltför många namn och släktförhållanden, vilket gör att dessa intressanta livsberättelser klipps isär och blir onödigt omständliga att följa.
”I dag lär ingen sångerska riskera att hamna i teaterarresten för att hon nobbat dirigenten men väl ute i kylan beträffande framtida engagemang.”
Förbrukningsvaran visar på hur de förhållanden som blottlades under #metoo har djupa historiska rötter inom teaterns institutioner, normer som traderats vidare in i vår tid via nyare medier som film och tv. Boken ger intressanta inblickar både i de rådande samhällsförhållandena och det praktiska livet inom teaterprofessionen för omkring 200 år sedan. Titeln syftar på hur scenens kvinnor var utbytbara både i sin yrkesroll som aktriser och som älskarinnor. Även om de mest uppburna stjärnorna hade vissa möjligheter att påverka sin situation var deras tillvaro osäker och till stor del beroende av männens välvilja.
Arbetsförhållandena är naturligtvis bättre i dag, men denna utbytbarhet gäller fortfarande i stor utsträckning inom film- och teaterbranschen. Då som nu handlar det om makt: makt att bestämma vem som får roller, stipendier eller antas till en eftertraktad utbildning. Diskussionerna i samband med #metoo visade att mycket av detta kan motverkas genom större transparens, tryggare arbetsvillkor och en mer professionell inställning till yrkets alla delar.
Efterdyningarna av #metoo rullar vidare i flera länder. En hel del har förändrats inom branschen, men mycket återstår fortfarande att göra. Att fortsätta lyfta och ifrågasätta osunda, normaliserade strukturer är en avgörande del i detta arbete.
Förbrukningsvaran sätter ljuset på en grupp yrkeskvinnor som till stor del varit bortglömda. Boken visar också hur gamla normer levt kvar in i vår tid och alltför länge tillåtits att styra och begränsa kvinnors liv och yrkesutövning.
Mia Rådström
