Valkyrian på Kungliga Operan

Det enda som nu kvarstår av Staffan Valdemar Holms och Bente Lycke Møllers Ring-uppsättning är den mest populära delen Valkyrian, för resten är skrotad. Deras version av Richard Wagners tetralogi sattes upp mellan 2005 och 2007. I lördags hade Valkyrian nypremiär med en på pappret spännande rollbesättning. Detta var den trettiofjärde föreställningen av verket sedan premiären 2006. 

Det här blir den sista Wagnerfesten på Kungliga Operan innan man flyttar ut verksamheten under renoveringen av operahuset till Gasometern i Norra Djurgårdsstaden. I den här recensionen läggs vikten främst vid de vokala och musikaliska insatserna eftersom själva uppsättningen har recenserats tidigare.

Dock vidhåller jag att Valkyrians första akt aldrig lyfter rent sceniskt. Jag förstår poängen med Holms regi i det instängda och murriga köket hos Hunding. Det spelar ingen roll vilka som sjunger, för regin går emot musikens stegringar i den extatiska slutscenen. Samspelet mellan tvillingparets uppflammande kärlek har väl aldrig gestaltats så osensuellt.

Här gör i stället Lennart Forsén en ovanligt hotfull Hunding och det här är en av sångarens bättre basroller. Han har gjort rollen ofta och han har den alldeles under huden. Likaså Michael Weinius som gör om sin tidigare bravad i en roll som ligger i tacksam tessitura för hans dramatiska tenor. 

Största intresset var däremot riktat mot den norska sopranen Marita Sølbergs Sieglinde-debut, vilket är hennes första Wagnerroll sceniskt. Hon har bara gjort rollen vid ett konsertant framförande tidigare. Wagnerdebuten var egentligen planerad som Elsa i Lohengrin, men coronapandemin satte stopp för det. Hon tog nu Stockholmspubliken med storm. Rösten har en vokal jämnhet över hela registret och hon har en intensitet och expansion som imponerar stort. Här kan man tala om en norsk tradition när det gäller lyriskdramatiska sopraner som sträcker sig från Aase Nordmo Løvberg och Ingrid Bjoner över till samtidskollegor som Lise Davidsen och Elisabeth Teige, där de senare nu får stark konkurrens av Marita Sølberg. Nyligen såg jag Sølberg som Desdemona i Verdis Otello i Oslo och jag har också upplevt henne som Fältmarskalkinnan i Rosenkavaljeren. Men inte kunde jag då ana att hon hade sådana dramatiska kvaliteter. Vi kan säkert vänta oss fler Wagnerroller …

Katarina Leoson har gjort Fricka tidigare och hon har skaffat sig en erfarenhet som märks både vokalt och sceniskt. Här som en oerhört gnatig hustru till Wotan. Ingela Brimberg gör en alldeles lysande Brünnhilde. Hon har både stamina och kondition för denna vokalt lite otacksamma roll: inledningens hojotoho-rop ligger ovanligt högt medan resten av akten, inklusive Todesverkündigung-scenen med Siegmund ligger i ett extremt lågt läge. Först i tredje akten kan rollen äntligen blomma ut i ett mer tacksamt register, successivt allt högre. Och som Brimberg gjorde det i ”War es so schmählich”! Hon är den mest lysande Brünnhilde som jag har sett på åratal. Min favorit alla kategorier i alla de tre Brünnhilderollerna var Hildegard Behrens. Och Ingela Brimberg har samma amasonliknande utstrålning på scen.

John Lundgren har sjungit Wotan i Stockholm tidigare, senast när Ringen spelades komplett 2017. Han har haft en stor internationell karriär och skördat framgångar i den här rollen och som Alberich i bland annat Bayreuth. På senare tid har Lundgren haft vokala problem och han har fått ställa in en del engagemang. Han tar sig igenom Wotans parti på ren kämpaglöd och med den erfarenhet han givetvis har. Men nu känns det som att rösten liksom har skalats av och kvar återstår en inre kärna där expansionen saknas och där en påtaglig matthet gör sig påmind. Det märktes mest tydligt efter att Brimberg/Brünnhilde slutat sjunga – då dog dessvärre föreställningen vokalt. När Lundgren sjunger längre sjok låter det genast bättre, men när han ska ta ton efter ett längre uppehåll är det som att börja om på ruta ett. Det var tråkigt att bevittna.

Däremot har man väl aldrig hört en mer högoktanig valkyrieoktett på Operan med Angela Rotondo (Helmwige) och Anneli Jupither (Gerhilde) som hade bra tryck på höjdtonerna, medan de låga registren främst försvarades av Matilda Paulssons Rossweise och den alltid pregnanta Karolina Blixt, nu som Grimgerde. 

Alan Gilbert fick fram ett otroligt fint flöde hos musikerna i Hovkapellet, som spelade med en påtaglig sammanhållen intensitet. Ibland blev orkesterspelet lite väl starkt, vilket vid några få tillfällen gick ut över sångarna som då dränktes obönhörligen.

En stor eloge ska den biträdande regissören Staffan Jennehov ha som svarade för att Valkyrian kunde komma upp på scen i ett spelbart skick.

Sören Tranberg