Livet i luckan – en sufflös berättar
Liselotte Asplund
Gidlunds förlag, [2025, 120 s.]
ISBN 978 91 7844 557 8
Med jämna mellanrum hörs röster om att vi måste komma ihåg alla som arbetar bakom scenen, alla yrkesskickliga hantverkare, kostymörer, snickare, målare, inte att förglömma repetitörer, dramaturger eller inspicienter. Scenkonsthus som Kungliga Operan eller Dramaten är sina egna samhällen där en rad yrkeskategorier i en ofta tydlig hierarki arbetar, och i bästa fall samarbetar, för att nästan varje kväll en föreställning ska presenteras för en betalande publik.
Naturligtvis händer det saker. Men sällan är det något som publiken noterar; fel hatt på en rollfigur, någon som gör entré från fel håll eller några missade repliker eller fraser. De riktigt stora missarna har emellanåt dokumenterats i böcker med titlar som Great Operatic Disasters. Extra tacksamt är det i opera eftersom denna vad man skulle kunna kalla förhöjda konstform har ett stort avstånd till dråpliga incidenter.
Några sådana moment av rang tycks inte Liselotte Asplund ha bevittnat i sin charmiga bok Livet i luckan. Den sällar sig snarare till Roger Svedbergs bok om sitt liv som slagverkare i Kungliga Hovkapellet, I fjärran hörs ett ljud (Gidlunds, recenserad i OPERA nr 3/2020). Liksom Asplunds handlar böckerna förvisso om vad som händer bakom scenen, i båda fallen mer exakt under scenen.
”Sufflösyrket – kanske den tydligaste beskrivningen den term Aristoteles använde, techne: det slags praktisk yrkeskunskap som kräver både hand och hjärna.”
De flesta har väl sett det snäckformade taket på sufflör/sufflös-luckan framme i scenkanten på Kungliga Operan. Där under har Liselotte Asplund haft sin arbetsplats i omkring fyra decennier. Tålamod, noggrannhet och plikttrohet är dygder som här krävs och som nog har ganska få motsvarigheter på andra arbetsplatser. Det krävs också en speciell sorts fysik, att sitta i ett inte alltför bekvämt utrymme under flera timmar koncentrerad på det som händer – och strax ska hända – uppe på scenen är inget för latmaskar eller för dem som inte kan låta bli att kolla mobilen var tionde sekund.
Vid sidan av Asplunds egna, gedigna erfarenheter av att inte sällan agera som ett slags skuggdirigent och vara ett stöd åt solisterna, infogar hon en del historik i detta yrke som huvudsakligen kan föras vidare genom ett lärlingssystem. Sufflösyrket – i dag oftast kvinnor, en gång i tiden var det fler män – har alltså en fot i hantverk och en i konstnärskap; kanske är den tydligaste beskrivningen den term Aristoteles använde, techne: det slags praktisk yrkeskunskap som kräver både hand och hjärna.
Alla nedskärningar inom de konstnärliga verksamheterna riskerar att drabba dessa osynliga, men vitala yrkesgrupper. Asplunds synliggörande är välgörande. Dess omfång och klara språk gör det också möjligt för anslagsgivande politiker att bilda sig en smula, innan de klickar på delete i sina budgetar.
Claes Wahlin
