Mästersångarna i Nürnberg på Det Kongelige Teater, Köpenhamn

I intervjuer brukar operaregissörer ofta försäkra att de naturligtvis utgår från musiken i första hand. Sedan visar det sig lika ofta att det kan vara si och så med den saken. Laurent Pelly hör sedan flera år till det mest välrenommerade gardet av internationellt verksamma regissörer, men Richard Wagners operor har han tidigare inte ägnat sig åt. Nu tar han sig som ett förstlingsverk an Mästersångarna i Nürnberg på Köpenhamnsoperan (ett samarbete med Teatro Real i Madrid). För uppsättningen i den danska huvudstaden har Pelly assisterats av regissörskollegan Luc Birraux.

Pelly skriver i en kommentar att han fascinerats av hur omsorgsfullt och detaljrikt Wagner gestaltar sin komedi minst lika mycket i musiken som i texten. Därför har han inte velat lägga någon form av ”koncept” över sin uppsättning utan enbart laborerat utifrån tonerna i partituret.

Inledningsvis lyckas han inte helt med den saken. Davids långa utläggning om de olika sångsätten går det att göra mycket mer av genom att mejsla ut och tydliggöra hur Wagner musikaliskt illustrerar de olika metoderna. Nu blir scenen bara en ren longör. Men när mästersångarna kommer in händer det saker. Det är ett riktigt mossigt gäng gamla stofiler som linkar in på scenen, men de är starkt individualiserade just utifrån Wagners detaljerade musikaliska anvisningar. Samtidigt agerar de välkoreograferat som ett samfällt reaktionärt kollektiv. 

Resten av första akten blir oerhört rolig, just genom att Pelly läst partituret så uppmärksamt, och det är även i fortsättningen särskilt masscenerna som blir så till den grad lyckade tack vare den noggranna personregin. Sällan eller aldrig har jag väl skådat ett så minutiöst välregisserat kaos som det stora slagsmålet i slutet av andra akten. Praktfullt! Och Pelly sviker inte heller ett ögonblick Wagners musikaliska anvisningar under den stora uppmarschen till festplatsen.

Pelly, liksom scenografen Caroline Ginet, har undvikit det medeltidsmässiga, hemtrevligt Nürnbergska i miljöskildringen. Här är Hans Sachs älskade hemstad ett gytter av pappkartonger, en gestaltning av trångsyntheten i staden. Det problematiska tyskeriet i Sachs slutmonolog lämnas okommenterat på ett sätt som först känns något besvärande med tanke på operans olycksaliga receptionshistoria i Tyskland. Men just som alla ställt upp sig i formation för att sjunga ut sin apoteos till allt som är tyskt och äkta, lösgör sig Eva och Walther ur mängden och springer fram och drar för ridån framför näsan på den C-durjublande Nürnbergska menigheten. En nödvändig slutpunkt.

”Sällan eller aldrig har jag väl skådat ett så minutiöst välregisserat kaos som det stora slagsmålet i slutet av andra akten. Praktfullt!”

Johan Reuter rolldebuterade som Hans Sachs på Deutsche Oper i Berlin 2022 (se OPERA 4/22) i en mycket annorlunda konceptstyrd uppsättning, där han skulle föreställa musikterapeut och slagverkslärare vid Veit Pogners musikhögskola och inte skomakare. Det ställde till problem. Här kan Reuter däremot lugnt förlita sig på vad Wagner angivit om Sachs i partituret, och då får han också på ett helt annat sätt ut sin aktningsvärda potential som musikdramatisk gestaltare. Storartat.

Johan Reuter har gjort internationell karriär inte minst i Wagnerpartier. Det gäller också en annan dansk sångare, tenoren Magnus Vigilius, som gör Walther von Stolzing. Han har en klar, stark och mycket spänstig tenor och är dessutom rent filmstjärnesnygg. Jag har dock litet svårt för den nästan vassa genomslagskraften i hans röst. I till exempel den annars bedövande vackert sjungna kvintetten slår den igenom ideligen på ett irriterande vis, och hans ”Morgenlich…” kastas ut som en spjutspets mot publiken i stället för att innerligt tonas fram.

Eva skulle ha inneburit Wagnerdebut för Sofie Elkjær Jensen, men graviditet kom emellan, och som Eva ryckte Jessica Muirhead in. Hon är till vardags stöttepelare på operan i Essen. Muirhead sjunger Eva med en bärig men inte särskilt ungdomlig sopran, och regissören har inte intresserat sig särskilt för hennes roll. Desto mer utmejslad är den karaktär Tom Erik Lie har skapat av Beckmesser. Här finns ju också mycket att hämta i själva partituret. Lie missar inte minsta lilla skeva accent i partituret, allt registreras blixtsnabbt i hans falskt självmedvetna rörelsemönster. En ren karikatyr, men briljant genomförd och väldigt rolig!

David, Jacob Skov Andersen, och Magdalene, Hanne Fischer, är däremot karaktärer som Pelly närmast ställt åt sidan. Särskilt David borde ha fått ta del mer av den annars så omsorgsfulla personregin. Pogner framstår som en mycket gammal man, närmast farfar till Eva och sjungs med duglig bas av Jens-Erik Aasbø, men jag undrar om jag inte hellre hört nattväktaren Nicolai Elsberg och hans underbart djupa bas i den rollen.

För den musikaliska ledningen står en mycket erfaren Wagnerdirigent, Axel Kober. Inte minst hans precisa detaljarbete gör att man så väl uppfattar hur regissören byggt upp karaktärer och scener ur Wagners partitur.

Lennart Bromander