La bohème på Malmö Opera 

Den nya uppsättningen i Malmö av Giacomo Puccinis La bohème utspelar sig i 1960-talets New York. Momus har blivit The Factory inklusive en porträttlik Andy Warhol. Han har prytt sin festlokal med metallglänsande ballonger och blir mäkta upprörd när Musetta gör slut på den ena efter den andra av ballongerna under sin återerövring av Marcello i andra akten. Det är inte första gången jag ser Andy Warhols The Factory på operascenen. I David Aldens version av Don Giovanni fick Warhol själv agera förförare, men här är han bara en stum bifigur. La bohème har ofta flyttats runt till olika tider och olika platser, och det går ofta bra för sig, även om det sällan blir till fördel att helt avstå från den visserligen romantiserade men ack så attraktiva Parisatmosfären.

Regissören Rodula Gaitanou och scenografen Cordelia Chisholm har heller inte utvunnit så många poänger av flytten till ett modernare USA – det skapas också Manhattanstämning via storstadssorl i högtalarna. Den bittert sorgliga historien om den lungsjuka Mimì och hennes korta kärlekslycka med den något omogne poeten Rodolfo är sig lik var man än sätter den. Gaitanou berättar omsorgsfullt utan att som annars så ofta görs slarva med detaljerna. Puccini har ju skrivit in så mycket av regin i själva partituret. 

Hela scenen domineras av ett hyreshus av tegel i New York som öppnar sig för att på andra våningen i akt ett och fyra visa bohemernas torftiga boning och i akterna två och tre The Factory, där Marcello och Musetta fått jobb i akt tre. Det ageras också framför tegelmuren, där det ibland blir väl trångt. Framför ridån i pauserna mellan akt 1 och 2 respektive 3 och 4 har också fogats in en figur som i programmet kallas ”Jim Cupid”, som med hjälp av tre figuranter larvar sig i dålig barnteaterstil. Hade ingen kunnat avstyra det fåneriet?

Rysk-danska Yana Kleyn, som ju också sjungit mycket i Sverige, är jag inledningsvis litet tveksam inför, men hennes sopran blommar ut betydligt i tredje akten. Och hon bottnar på ett helt annat sätt i sin livskris än i sina koketta kärleksförklaringar. Som motspelare har hon den koreanske tenoren Konu Kims emotionellt utlevande Rodolfo. Han har en spänstig tenor men spelar över en del både vokalt och sceniskt. Kseniia Proshina gjorde Julia i Gounods Romeo och Julia i Malmö häromåret och övertygade då starkt. Hon gör så också som en vokalt helt briljant Musetta, och här är hennes överspel i andra akten helt avsiktligt och på sin plats. 

Richard Hamrin som Marcello uppvisar en trygg säker baryton, och Jonah Spungin bidrar också väl i bohemgänget som Schaunard. Ensemblens andre korean Kihwan Sim som Colline sjunger sin lilla vackra avskedsvisa till den gamla överrocken med varm, mjuk basklang.

Dirigenten Alexander Joel levererar en strikt avsentimentaliserad tolkning. Litet torrt blir det. La bohème behöver inte bli sentimental i dålig mening för att man låter sentimentet ta den stora plats det ändå förtjänar i denna känslomättade opera.

Lennart Bromander

Premiär 15 mars 2025.