Peter Grimes på Göteborgsoperan

Visst är det svårt att bli glad av Benjamin Brittens Peter Grimes. Huvudpersonen kommer att dö drunkningsdöden, byborna i The Borough är dränkta i sin egen dubbelmoral och fortsätter som om inget hänt. Två barn kommer att dö och Ellen Orford finner aldrig kärleken. 

Men med rätt sångare, regi och dirigent får man ändå passera odödliga operahistoriska ögonblick på vägen som gör det värt det: Grimes aria ”Now the Great Bear and Pleiades” på sitt eviga E som lyfter operan till utomjordiskt vacker nivå. Vansinnesscenen i slutet. Orkestermellanspelen ”Four Sea Interludes” som bringar hela Nordsjön till liv. Och icke att förglömma pubägaren Auntie (Katarina Karnéus i en pärla till roll) och hennes semiprostituerade nieces (Sofie Asplund och Mia Karlsson). Ja, man älskar dessa bybor lika mycket som man hatar dem och tycker att man känner dem, varenda en. Detta är en sällsynt inkännande opera om mänsklig ruttenhet. 

Så förlåt mig för att jag tar denna föreställning och de val som det konstnärliga teamet gjort personligt. 

Jag ser den andra föreställningen efter premiären och kanske är det en dålig dag för ensemblen. Mats Almgren är indisponerad och mimar Swallows roll på scenen medan Martin Andersson sjunger stämman bakom ett notställ. Sådant kan skaka om de bästa. 

Men också orkestern gör ett obekvämt antal felspel och dirigenten Christoph Gedschold slår snabba orkesterpassager så kvickt att Brittens snygga partiturdetaljer ofta går helt förlorade. Han verkar helt enkelt inte ens ge musikerna möjligheten att hänga med. Och det ger hela samspelet mellan solister, kör och orkester en känsla av instabilitet. Det låter svårt. 

Jag undrar hur Göteborgsoperan tänkt när de valt en dirigent som förvisso gjort Britten förut men i programbladet uttalat säger att hans relation till tonsättaren inte är lika djupgående som till vissa andra kompositörer, att “hans musik framförs inte lika ofta som exempelvis Verdi, så det är svårt att odla relationen”.

Det är inte bara Ellen som förtjänar bättre, det gör också Britten. 

Man kan tycka att de hade kunnat hitta någon annan som faktiskt har odlat den? Flera alternativ finns ju på nära håll. Till exempel Simon Crawford-Phillips, som hela tiden hittade nya musikaliska bottnar i Brittens En midsommarnattsdröm när han gjorde den på Kungliga Operan 2023. 

Jag misstänker också att felet ligger hos regissören Netia Jones när Matilda Sterbys Ellen Orford låter fantastiskt medan hennes röst är helt frikopplad från karaktären vi ser på scen. Denna Ellen stannar vid en karikatyr. En kärlekskrank kvinna, lite barnslig vars agens är oklar när hon egentligen är en av operans motorer. Sista scenen med Peter när han lämnar henne och hon fryser till i luften känns rent infantiliserande. Ellen förtjänar bättre! 

Joachim Bäckströms Peter Grimes lider också av en känsla av statiskhet. Visst sjunger han stiligt, förutom i en scen där rösten träffar snett (som sagt, detta är en dålig dag för flera). Men ett problem med tolkningen är att här inte finns några oklarheter. Netia Jones mål med uppsättningen har varit att göra den lika obestämd och mångbottnad som den alltid har varit. Men det finns inget obestämt över Peter i den här uppsättningen. Ingen utveckling, sårbarhet, inte ens en möjlighet att det här skulle kunna sluta annorlunda, vilket man som publik ibland behöver få hoppas på. Peter Grimes är våldsam, punkt. Mot äldre, mot Ellen, mot sina lärpojkar. 

Många på scenen kommer att halta efter att ha träffat honom här. För Netia Jones som regissör upprepar sig gärna. Idéer som är jättebra en gång gör hon om och om igen. Blodet på förklädena i fiskfabriken i första akten må vara en subtil hint om blod på allas händer, men när Peter i slutet doppar sina fingrar i en tunna med rödfärg, då hamrar man in symboliken. Mest känd är Jones för att jobba med videoprojektioner tillsammans med studion Lightmap. 

I hennes En midsommarnattsdröm på Aldeburgh Festival för några år sedan projicerades så många darrande boklöv tills man kände: inte mer nu, tack. I Peter Grimes är projektionerna svartvita havsvågor i ständig rörelse, suddiga västkustmiljöer, industriella lyftkranar, fiskar och fångstnät som överlagras och glider över i varandra. Första gången vi ser ett drunknat barn bland dessa nästan abstrakta bilder är det som ett knytnävsslag i magen. Äntligen någon som vill synliggöra de stumma barnen i operan! Speciellt starkt är det när hon klipper barnkroppens rörelse i vattnet i takt till Brittens musik. 

Men gång nummer fyra och fem har man blivit blasé. 

Och då har jag inte ens pratat om midsommarscenen där projicerade vågor byts ut mot eldsflammor och The Borough går man ur huse på satanistfest. Varför var det viktigt? 

På Kungliga Operan 2013 förlade Johanna Garpe Peter Grimes i svensk 1940-talsmiljö och lät Grimes lärling spelas av en ung vuxen med Downs syndrom. Här har man förlagt Grimes by till stålgrå nutid, vilket logiskt och estetiskt gifter sig skrämmande väl när Hobson (en lysande läskig Kristian Lindroos) och hans gäng plockar fram järnrören och Hannes Öberg spelar tatuerad knarklangare i mjukisbrallor. Men hur förklarar man sådant som att Grimes nye lille lärling (Gustaf Sporsén) kommer från ett ”work house” i dagens samhälle? 

Ni får förlåta mig, men det är inte bara Ellen som förtjänar bättre, det gör också Britten. 

Hanna Höglund