Under rubriken ”Arior och artefakter” presenterade den 7 mars på Medelhavsmuseet Den Andra Operan arior från några verk av den i Milano födda och verksamma Maria Teresa Agnesi (1720–1795). Ariorna, blott fyra stycken omgivna av instrumentalmusik, framfördes alltså bland museets artefakter; förvisso betydligt äldre än Agnesis operor, utifrån den något sökta idén att placera musiken i den tid när antikintresset var både relativt ungt och betydande.
1700-talet var det sekel när bildningsresorna tog fart, unga ädlingar som for till Italien för att beskåda och rita av ruiner och när medel fanns även låta transportera hem diverse föremål. Antikintresset var stort och satte inte bara spår i musiken och bildkonsten, även arkitektur, klädedräkter och frisyrer fick gärna en antik touch.
I barockoperor vimlar det som bekant av antika personer och Agnesis opera seria Ciro in Armenia (1753) tar till exempel handlingen från Xenofons Anabasis från 400-talet f.Kr. Från den operan kom dock inga toner på Medelhavsmuseet, däremot ett längre utdrag ur den heroiska operan La Sofonisba (ca 1747). Ariorna ”Dubbia ancor” och ”Dall’eterno felice soggiorno” (med recitativ) fick heroisk röst av kontraalten Maria Sanner, som även framförde en aria från serenatan Ulisse in Campania. Liksom med Annastina Malms inledande aria från L’Insubria consolata ackompanjerades programmet av en välspelande liten kammarensemble under ledning av Catalina Langborn.
Mycket av Agnesis är musik förlorad, mest som fragment – artefakter? – trots att hon skrev åtminstone fyra, möjligen sex operor.
Med prat mellan numren om Agnesi och något litet om museets artefakter kan man dessvärre konstatera att mycket litet är känt om Agnesi. Hennes far ska ha haft vett nog att ge henne utbildning, och hon hade en matematiskt begåvad syster som dessutom var en av de första kvinnorna att undervisa vid universitet. Om Agnesis man, Pier Antonio Pinottini, vet vi ännu mindre, annat än att han ska ha förlorat sina pengar vilket ledde till han, liksom Agnesi, dog i fattigdom.
Agnesis första framförda verk, kantaten Il restauro di Arcadia, ska ha varit en uppmärksammad händelse, dedicerad till diverse österrikiska nobiliteter, vilka förmodligen visste bättre än milanesarna att uppskatta hennes musik. Dessvärre är mycket av Agnesis musik förlorad, mest som fragment – artefakter? – trots att hon skrev åtminstone fyra, möjligen sex operor. På La Scalas museum hänger i alla fall ett porträtt av henne.
Den Andra Operan kämpar vidare med att uppmärksamma bortglömda kvinnliga kompositörer, vilket är lovvärt. Förhoppningsvis kan de framledes låta korrekturläsa programbladet lite bättre. Texter bidrar även de till uppmärksamheten.
Claes Wahlin