Tenoren, regissören och allkonstnären Torbjörn Lillieqvist har avlidit i en ålder av 79 år. Det går nästan inte att ta in att Torbjörn inte skulle finnas mer. Han har ju alltid funnits, nästan tidlös, som ett spirituellt inslag i Sveriges opera- och kulturliv. Som ung utbildades han i operaklassen i Wien, där Ileana Cotrubas var en av kurskamraterna.
Väl hemma i Sverige regisserade han några av de allra första uppsättningarna i Norrlandsoperans tillvaro, däribland Friskytten, Don Giovanni och Hoffmanns äventyr – inte direkt de enklaste operorna men som han gav adekvata och spännande uttryck. Mellan 1982 och 1985 var han konstnärlig ledare för Vadstena-Akademien och stod därmed för regin i de årens produktioner. Men det stannade inte vid det, genom åren skulle han på ett eller annat sätt vara inblandad i tjugofem av Vadstena-Akademiens uppsättningar. Mest omtalad blev kanske Dittersdorfs Die Opera Buffa (Svartsjukan rasar) 1983 med tv-sänd repris året därpå. Där visade han sitt fenomenala handlag med komisk tajming för sångare som Hillevi Martinpelto, Magnus Kyhle och Thomas Lander. Hela sitt liv har Torbjörn Lillieqvist varit en lysande pedagog för flera generationer av sångare – av honom lärde de hur man laddade en aria med exakt rätt uttryck och hur man skalade bort allt utanpåverk för att nå publiken direkt.
Men Torbjörn ville också alltid uppträda själv – scenen var hans hemvist, hur stor eller liten den än var. Redan 1980 var han en ytterst charmig Papageno i Trollflöjten på Stora Teatern i Göteborg. Sedan var det mest inom karaktärstenorfacket han höll sig – Basilio i Figaros bröllop till exempel har han sjungit i oräkneliga uppsättningar på flera svenska operascener. På Drottningholmsteatern har han framträtt såväl som regissör – Martín y Solers Dianas träd 1984 – som sångare i otaliga produktioner.
På Malmö Opera har han gjort så olika roller som Jordegumman i Kronbruden, Bardolfo i Falstaff, Puck i En midsommarnattsdröm och som sista roll där Den stenstumt döve i Aniara. På GöteborgsOperan har han gjort tiggarmunken Missail i Boris Godunov och på Kungliga Operan var han en helt sanslös Orfeus i Offenbachs Orfeus i underjorden mot Siv Wennbergs Eurydike i Göran Järvefelts regi. En annan viktig roll på den kungliga scenen var en narr i Gefors Christina – otäck, komisk och grotesk på samma gång på ett sätt som kontrapunkterade det övriga skeendet på scenen.
En av Torbjörns favorithistorier som han älskade att berätta var när de ringde från Scenens byrå på Kungliga Operan för att fråga om han ville göra en roll i den nyskrivna operan Sport och fritid. Han skulle tydligen komma in på skidor som Erik Satie. ”Tyvärr är rollen stum”, sade den som ringde upp, men tillade: ”Fast det är radiosändning!”
Jag vet nog ingen med så mycket humor som Torbjörn – det finns ingen i vars sällskap som jag har skrattat så mycket. Samtidigt var han som en clown; glad utanpå men ibland ledsen inuti. Det fanns dessutom få personer som var så allmänbildade som han. Som konferencier var han oslagbar; han lyckades alltid snabbt komma till kärnan i det han presenterade, följt av någon rolig anekdot. Sent ska glömmas den konsert som föreningen Operabögarna gav på Folkoperan till sitt tioårsjubileum 2007, då han utgjorde ett obetalbart radarpar tillsammans med Wagnersopranen Berit Lindholm.
Andra glada minnen kunde vi uppleva i Rådhuskällaren i Vadstena efter någon föreställning. Då kunde man till exempel få uppleva hur Torbjörn gav en klockren imitation av Elisabeth Schwarzkopf, sjungande Morgen av Richard Strauss. Nej, det får bara inte vara sant att världen nu har blivit så tom utan Torbjörn. Tacksamheten över allt vad han uträttade är gränslös.
Göran Gademan