Eugen Onegin på Teatro alla Scala, Milano 

Larinas gods i första akten av Eugen Onegin har i Margherita Pallis scenografi på La Scala reducerats till en liten grå kub utställd på ett böljande gult sädesfält. Den gråa kuben är belamrad med lika gråa boktravar. Det är Tatjanas inre rum dit den världsfrånvända flickan drar sig in för att försjunka i romantiska berättelser. Har är hon ännu mer avskärmad genom ett par stora hörlurar. Kostymerna av Ursula Patzak är nutida och om man bytte ut boken mot en mobil skulle denna Tatjana vara vilken tonårstjej som helst. 

Aida Garifullina gör Tatjana alldeles utmärkt både i förälskelsens förvirring och smärtan när hennes romantiske romanhjälte Onegin visar sig vara en skitstövel. Garifullina har en underbart rik slaggfri sopran med stark inlevelse, dock är rösten underdimensionerad för brevscenens olika dramatiska uttryck.

Ett så mänskligt och gripande drama, med så många levande och känsligt skildrade personporträtt som i Eugen Onegin, borde vara tacksamt att regimässigt knåda om till ett psykologiskt realistiskt drama med nutida förtecken. Samtidigt är det i Mario Martones regi en hel del som skaver mot den ursprungliga handlingen. Tatjanas namnsdagsfest i godsets balsal är utflyttad till ett torg där olika folkliga upptåg och religiösa processioner försiggår. Och visst, Tatjanas utanförskap efter att ha fått nobben av Onegin, hennes utsatthet i det larmande folkvimlet har nog aldrig skildrats mer gripande, men hela scenen är rörig och blir ändå inte trovärdig. 

Duellscenen har förvandlats till rysk roulett, vilket gör Onegins samvetskval inför Lenskijs död mindre begriplig. Den festliga polonäsen i furst Gremins palats, som till större delen försiggår som discodans i ett skuggspel bakom slöjor, är en av förställningens små besvikelser.

Men sångarna håller högsta La Scalakvalitet. Med rik och smidig baryton gör Alexey Markov Onegin så prudentligt och urtråkigt man kan förvänta sig av denna känslomässigt handikappade egoist. Dmitry Korchaks så vokalt fulländade och gripande Lenskij får mig att helt omvärdera den gängse bilden av Tatjana och snarare se Lenskij som styckets verkligt tragiska offer. Att som Tatjana bli dumpad i en tonårsförälskelse för att sedan ganska snabbt repa sig och bli furstlig lyxhustru kan väl ändå inte ses som en tragisk utveckling. Lenskij däremot dör oskyldigt efter ett överdrivet men ändå befogat svartsjukeutbrott. 

Och Olga, här en roligt tuggummituggande tonårsbimbo, gestaltas med mogen mezzo av Elmina Hasan. Vad som händer med stackars Olga, som efter kokett småflörtande på ett partaj förlorar sin älskade, får vi aldrig veta. Julia Gertseva är amman Filipjevna och trots att hon mycket vackert med inlevelse berättar om sin ungdoms tvångsgifte har man svårt att tro henne. Filipjevna är kostymerad som ungdomlig sofistikerad överklasskvinna – ytterligare en av uppsättningens oförklarliga och konstiga detaljer. Alisa Kolosova är en glad och sympatisk Larina. Dmitry Ulyanov har kritiserats för osmidig frasering och bristande inlevelse i furst Gremins aria. Själv ryser jag av välbehag över att höra en äkta rysk bas med resonans som i en katedral, en njutning i tider där rollen alltsomoftast besätts med välegaliserade basbarytoner.

Men det som driver dramat om Eugen Onegin framåt är ändå Tjajkovskijs ställningstagande i musiken, i varje takt bultande av medkänsla och passion. Dirigenten Timur Zangiev med La Scalaorkestern är hela tiden intensivt närvarande och gör denna intresseväckande men delvis problematiska Eugen Onegin till en tänkvärd och givande föreställning.

Erik Graune