Tristan och Isolde i Berwaldhallen

Nina Stemme utlovade att sjunga sin sista Isolde i Sverige mot vår nye Tristan Daniel Johansson. Detta möte i Berwaldhallen ville jag inte missa. Stemme gjorde sin första Isolde i Glyndebourne 2003 mot Katarina Karnéus Brangäne, och sedan dess har det blivit en av hennes signaturroller. Själv har jag sett Stemme på scen i Kungliga Operans uppsättning 2004 och sommaren därpå i Christof Marthalers och Anna Viebrocks omtalade Bayreuthuppsättning, som var inspirerad av både Luis Buñuels film L’Âge d’Or och Samuel Becketts Slutspel. 

Tristan och Isolde är en väldigt introspektiv opera, där de inre känslorna spelar en mycket stor roll och där det yttre spelar en underordnad roll. Därför iscensätts verket ofta på ett sätt där det sceniska rummet ibland får spela en större roll. Så inte i Berwaldhallen där sångarna från sitt upphöjda podium bakom orkestern sjöng direkt från notbladet och där aktion mellan de olika personerna närmast var obefintlig. Här fanns det inte tillstymmelse till någon personregi. Sångarna stod bara vid sina notställ utan kontakt med varandra för att sedan sätta sig på sin stol när de inte hade något att sjunga.

Under Östersjöfestivalen 2012 gavs också Tristan och Isolde konsertant, då i Peter Sellars regi ihop med Bill Violas videodesign och med Esa-Pekka Salonen som dirigent. Jag minns att dramat kom fram på ett mycket starkare sätt än vad som blev fallet nu.

Nu var det enbart det vokala som gällde och det kom man ganska långt med. Nina Stemme har en mer voluminös bronserad dramatisk sopran nu än för drygt 20 år sedan. Alla höjdtonerna sitter på plats men där lite av röstens elasticitet har gått förlorad. 

Så inte hos Daniel Johansson som nyligen sjöng sin första Tristan på operan i Rouen. Hans resa in i det dramatiska tenorfacket bara växer för varje gång man hör honom. Nyligen hörde jag honom som Otello i Oslo och där greps jag framför allt av hans bländande höjd och det gjorde jag även i Berwaldhallen. 

Han disponerade det erkänt svårsjungna Tristanpartiet med största ackuratess och han hade kvar både kraft och kondition för de dramatiska utbrotten i sista akten. I andra aktens kärleksduett kom han kanske lite till korta mot Stemmes enorma röst. Tristan kräver ett antal föreställningar innan en sångare har partiet under huden och det har Daniel Johansson redan.

Falk Struckmann som kung Marke lyfte sin långa monolog till oanade höjder med sin täta och uttrycksfulla basbaryton. Däremot saknade jag kornigheten hos den kinesiske basbarytonen Shenyang, som egentligen kräver en mer råbarkad rösttyp i Kurwenals otacksamma parti. Den amerikanska mezzon Irene Roberts som Brangäne kompletterade fint mot Nina Stemme. Niklas Björling Rygert berikade sina insatser fint i tre mindre roller, inte minst som Herden i inledningen av slutakten. Varenda stavelse gick fram i hans eminenta textning. 

Daniel Harding är inte känd i första hand som operadirigent och det märktes lite i det trevande förspelet, där han inte lyckades få fram en helt homogen klang utan där separata orkesterstämmor tog över i stället. Allt eftersom tätnade orkesterspelet. Nu slutar Harding som chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester efter drygt 18 år. Min känsla här och i andra sammanhang när det har varit sångsolister på podiet är att han vill glänsa själv på andras bekostnad. Därför bidrog lösningen med solisterna på podiet bakom orkestern till det stela agerandet. 

Vid senaste Östersjöfestivalen gavs Musorgskijs opera Hovansjtjina konsertant och där löste man det här närmast semi-stage, för det går att få interaktion även vid konsertanta framföranden.

Publikresponsen var enorm i slutapplåden trots att en del av abonnemangspubliken gick hem redan i andra pausen. Konsertpubliken är väl inte van vid en speltid på drygt fem timmar. 

Sören Tranberg