Eugen Onegin på Wermland Opera

Wermland Opera i Karlstad spelar första gången Pjotr Tjajkovskijs mästerverk Eugen Onegin och det gör man med stor framgång. Uppsättningen är sober och handlingen är förflyttad från ryskt tidigt 1800-tal till lite diffust 1960-tal. Teamet med regissören Stina Ancker i spetsen har tajtat till förloppet, där varje akt har fått sin egen rubrik: skördetid, midvinter och islossning. 

Scenografen Kajsa Larssons stående scenbild, som har stor scenisk djupverkan, är flexibel under operans alla sju bilder. De snabba korta scenbytena gör att kontinuiteten hålls uppe. Här är det bara en paus efter första akten och en kort sittpaus inför slutakten. Jag minns med fasa Kungliga Operans uppsättning 1982 med en åbäkig scenografi som slog sönder intensiteten i spelet.

Redan i inledningsscenen sätts tonen an, inte minst skillnaden mellan de båda systrarna Tatjanas och Olgas temperament. Sabina Bisholts Tatjana är en förläst dagdrömmare, medan Rebecca Fjällsby med sin täta mezzo gör en levnadsglad lillasyster. Rena lyxen är AnnLouice Lögdlunds pregnanta rollporträtt som deras mor Larina. Och här hör man för en gångs skull sången även i balscenen, här i Lasse Zilliacus översättning, vilket man ibland inte gör med indifferenta mezzosopraner. Välklingande Ingrid Tobiassons godmodiga och lite glömska amma Filipjevna har precis lagt in nyskördad frukt i glasburkar som Larina etiketterar – tydligen hennes enda insats i hushållsarbetet.

I första aktens tre scener spelar en rejäl parksoffa en betydande roll som sedan tack och lov försvinner. Soffan fungerar som Tatjanas bädd och det är här som hon sjunger sin brevscen, som tyvärr är det enda som regimässigt känns för tamt i den här uppsättningen. Jag saknar en starkare åtrå när hon skriver sitt uppriktiga kärleksbrev till Onegin. Jag har under drygt 40 år sett ett tiotal uppsättningar av verket, senast för fem år sedan i Oslo i Christof Loys regi. Denna fullkomligt dröp av både åtra och ett kättjefullt agerande från Tatjanas sida.

Den vokala nivån i Karlstad imponerar och det är framför allt de manliga sångarnas kväll. Anton Ljungqvists Onegin är en narcissistisk streber som ständigt tråkas ut av andra människors leverne. Ungefär som en brat från Stureplan som råkar hamna ute på bondvischan. För detta krävs en sångare som har både karisma och ett röstligt bett och det har verkligen Ljungqvist. Jag har aldrig hört honom i bättre vokal form.

Joel Annmos Lenskij gör en svartsjuk hetsporre. Annmo har gjort rollen tidigare i Kungliga Operans senaste uppsättning, men det är först här som hans tenor blommar ut med stor glans i rösten. Den norske basen Trond Gudevold gör en ovanligt sonor furst Gremin. Även de mindre rollerna är välbesatta, inte minst tenoren och praktikanten Arvid Emilsson, som går första året på Högskolan för scen och musik i Göteborg och som gör en rolig krumelur av Monsieur Triquet. Här bryter han på lite skojfrisk franska och varför han inte fick sjunga hela sin kuplett på franska som brukligt förstår jag inte.

Det är först i slutscenen som Tatjana har genomgått metamorfosen från att ha varit en lantlolla i Onegins ögon till att nu ha förvandlats till högre societetsdam och det återspeglas klart i Sabina Bisholts gestalt. Aktens inledande polonäs var läckert koreograferad för de välklingande koristerna av Håkan Mayer. Slutscenen är gastkramande mellan Ljungqvist och Bisholt, där han förgås av sin omöjliga förblindade kärlek till Tatjana. Bisholt har nu också den vokala bredden som krävs för den dramatiska slutscenen.

Från och med den här säsongen inleder Roland Kluttig sitt treåriga förordnande som gästdirigent och konstnärlig rådgivare på Wermland Opera, vilket redan har satt stort avtryck. Han får fram allt från det skiraste stråk till en tät dramatisk intensitet i orkesterspelet. Ibland känns stråket lite väl tunt i den underdimensionerade orkestern, men det märks inte i de mer intensiva scenerna. Det ska bli spännande att följa Kluttigs kommande uppgifter i Karlstad.

Sören Tranberg