Trollflöjten på Folkoperan

Trollflöjten räknas som det sista men samtidigt främsta sångspelet på tyskspråkig mark. Detta kan det vara värt att påminna om eftersom Folkoperans programhäfte är ovanligt faktatunt. Operan (liksom teatern) kom sent till de tyskspråkiga områdena, hovpubliken var förförd av den italienska operan. Berömd är Preussens Fredrik II:s replik att han hellre hörde en häst gnägga en aria än tåla en tysk primadonna i sitt operahus.

I stället var det varianter med den populära figuren Hanswurst som dominerade, lustspel med ett fast typgalleri av liknande slag som i commedia dell’arte. I mitten av 1700-talet kommer vad som anses sångspelets fader, Johann Adam Hillers Der Teufel ist los (Djävulen är lös), ett verk som är en variant på en engelsk balladopera. 

Med Mozart ändras naturligtvis synen på tyskspråkig opera (den gryende nationalismen bidrar) och man kan så här i efterhand finna det märkligt att Mozart återvänder till en döende tradition, även om han slår gyllene spikar i dess kista. Liksom med Don Giovanni fanns kanske ett intresse att kritisera traditionen, att vända ut och in på den, och i fallet Trollflöjten införa ett allvar i sångspelsgenren.

Det finns en rad källor till verket, Egyptens mysterier var à la mode: på scenen med Rameaus Les Fêtes de l’Hymen et de l’Amour eller von Geblers Thamos, König in Ägypten. Den senare bidrog Mozart med musik till. I litteraturen: Jean Terrassons (fiktiva) Séthos, histoire, ou Vie tirée des monuments, anecdotes de l’ancienne Égypte från 1731 som fick flera tyska översättningar. Innehållet var hämtat ur anekdoter från det gamla Egypten och det finns åtskilliga språkliga likheter mellan Schikaneders libretto och den tyske översättaren Matthias Claudius översättning. Viktig var också essän Über die Mysterien der Ägyptier av Ignaz von Born. Därtill finns sagor om trollflöjter, och Papageno var heller ingen ny uppfinning utan återfinns långt tillbaka i tiden.

Denna ganska omfattande materialsamling brukar på skilda vis rymmas eller klämmas in i uppsättningar av Trollflöjten. Så icke på Folkoperan. Stéphane Braunschweigs regi är lätt och elegant, han har helt enkelt avförtrollat Trollflöjten genom att avstå från vad som ofta är brukligt. Vi slipper egyptiska dräkter och symboler eller frimurartecken. Alf Henriksons slitstarka översättning får stå, även de misogyna och rasistiska raderna låter publiken förstå vad som faktiskt hördes i Emanuel Schikaneders originaltext vid premiären 1791.

”Det är knappast Sarastro eller Nattens drottning som har den egentliga makten i denna uppsättning, utan musiken: trollflöjten och Papagenos klockspel övertrumfar all mänsklig maktsträvan.”

En gigantisk fågelbur är vad som står på Folkoperans scen. Den sträcker sig ända upp i scentaket och under uvertyren flaxar några vita, animerade fågelsiluetter uppe under dess tak. De vill flyga fritt, precis som Tamino och Papageno, medan Nattens drottning vill hålla dem fångna och – som bekant – förgäves försöka undanröja Sarastro och hans kloka anhang.

Fågelburen kan vecklas ut i hela sin bredd och bli en projektionsyta för sångspelets olika scener: loja lejon framlockade av Taminos trollflöjt, Papageno och Papagenas många barn i duettens drömda framtid eller prövningarna genom eld och vatten. Det är en scenografi som är både lätt och storslagen.

Kostymerna är enkla, i svart eller vitt som i ont eller gott hos de bärande rollerna, Papagenos och Papagenas fjäderdräktsliknande trashögar signalerar en mindre rigid syn på livet och ska nog uppfattas som en leende kritik av verkets traditionella teman. För det är knappast Sarastro eller Nattens drottning som har den egentliga makten i denna uppsättning, utan musiken: trollflöjten och Papagenos klockspel övertrumfar all mänsklig maktsträvan.

Lätt är även anslaget i den synnerligen reducerade orkestern (12), men inte sällan med kammareleganta inslag, även om det emellanåt blir en smula grovt. Den täta, luftiga orkesterklang som större orkestrar kan frambringa blir här inte möjlig, heller inte de mer, visserligen få, högdramatiska momenten. 

Vokalt är det en smula ojämnt, vilket inte minst beror på att både Papagenos och Monostatos roller görs av skådespelare. Anton Lundqvist Papageno sjunger hyggligt, men redan i slutet av premiärkvällen hörs ansträngningen. Fast sceniskt är han storartad, en charmör med exakt tajming som han gärna borde ha lärt ut till andra i ensemblen.

Johan Schinklers mäktiga bas ger Sarastro auktoritet med goda intentioner, och Karolina Andersson drillar högt, säkert och tätt som Nattens drottning. Endre Aaberge Dahls Tamino, en av Folkoperans talangprogram, har en fin röst som lovar gott; det sceniska kan förhoppningsvis med tiden bli lite säkrare. De tre damerna, Karin Mobacke, Lovisa Huledal och Kari Koskinen, är både sceniskt och vokalt säkra. Det samma kan sägas om Clarice Granados Pamina, en varm och bärkraftig sopran som i god mening kan kontrasteras mot Minna Tägils kvicka Papagena, en sopran med både lek och spänst i detta verk som tycks motstå tidens tänder som få.

Claes Wahlin