Wagner: Nibelungens ring 

Staden Berlin har dåliga finanser. Det brukar man ha, men det ser verkligen alarmerande ut inför 2025, då tre miljarder euro måste sparas. Därav 130 miljoner i kulturbudgeten, vilket motsvarar cirka tolv procent av hittillsvarande budget. För Berlins unikt stora operaverksamhet innebär det femton miljoner euro mindre.

Än så länge är dock Berlin den enda stad i världen där man samtidigt i två olika operahus kan visa varsin nyuppsättning av operahistoriens väldigaste verk, Richard Wagners Nibelungens ring, och det i musikalisk världsklass på båda scenerna. Deutsche Oper på Bismarckstraße i västra Berlin hade länge Götz Friedrichs legendariska ”tunnel-ring” på repertoaren. Nu har den ersatts med en version signerad en av samtidens mest idérika regissörer, Stefan Herheim. 

Längre österut vid Unter den Linden i stadens mitt började dirigenten Daniel Barenboim efter murens fall bygga upp den musikaliska standarden vid Staatsoper. En uppsättning av Ringen på nittiotalet med regi av Harry Kupfer följdes bara ett tiotal år senare av en ny i regi av Guy Cassiers. Hösten 2022 fyllde Barenboim åttio år, och som present skulle han få genomföra en tredje nyuppsättning, i regi av Dmitri Tcherniakov. Nu hindrades Barenboim av sjukdom att leda denna nya ring, men han fick en kompetent ersättare i Christian Thielemann. Denne kunde skickligt utnyttja den fantastiska standard som Barenboim under tre decennier arbetat upp hos Berliner Staatskapelle. Så den nya uppsättningen blev ändå utan hans eget deltagande en fin hyllning till Daniel Barenboims enastående arbete som musikalisk chef vid Staatsoper.

Båda dessa nya Berlinringar ges nu samtidigt ut på dvd, och summariskt kan konstateras att både Deutsche Oper och Berliner Staatsoper än så länge har resurser att locka till sig den absoluta världseliten av Wagnersångare. Den lägsta nivån är imponerande hög i båda sångarensemblerna.

I Stefan Herheims uppsättning på Deutsche Oper finns tre konstanter, en flygel i mitten, ett gigantiskt och formbart skynke samt en stor grupp flyktingar, som drar runt på scenen även i scener där bara två eller tre personer borde vara på plats. Och det gäller ju de allra flesta scenerna i Ringen. Flyktingarna bär med sig gammaldags resväskor, och scenografin (Silke Bauer och Stefan Herheim) byggs på olika sätt upp genom alla dessa flyktingsväskor. Förutom då denna flygel i scenens mitt. Vid den slår sig operans personager ner då och då för att, yvigt gestikulerande men ljudlöst, gestalta musiken. 

”En regissör kan ganska fritt kommentera eller kontrapunktera det verk han är satt att gestalta, men det är inte rimligt att han på det här viset skapar en helt egen historia, som inte har något att göra med tonsättarens/librettistens.”

Själva partituret handskas man också med en del på scenen, ibland tämligen brutalt. Ur flygelns djup görs dessutom både entréer och sortier. Det stora vita skynket utgör ibland filmduk för projektioner eller för att svepa in folk. I slutet av Rhenguldet sugs det ner i flygeln för att sedan stiga upp i fonden som en jätteblåsa, i vilken man skymtar två tvillingfoster (Siegmund och Sieglinde får man förmoda).

Det är ofta stimulerande att försöka följa den myllrande men ibland gåtfulla idérikedomen i Stefan Herheims uppsättningar, men ibland måste man protestera. I rollistan till Valkyrian finner man förvånat inte bara Hunding utan också namnet Hundeling. Det visar sig vara en stum roll, en halvvuxen son till Sieglinde och Hunding som hotfullt smyger runt Siegmund och Sieglinde beväpnad med en kniv. När Siegmund vid slutet av akten drar ut Nothung, som sitter fast i flygeln, skär Sieglinde samtidigt halsen av den unge mannen. I början av andra akten begråter hon sedan hans lik.

En regissör kan ganska fritt kommentera eller kontrapunktera det verk han är satt att gestalta, men det är inte rimligt att han på det här viset skapar en helt egen historia, som inte har något att göra med tonsättarens/librettistens. Första akten i Valkyrian faller platt på grund av Herheims bisarra infall, och det hjälper föga hur bra än Brandon Jovanovich, Elisabeth Teige och Tobias Kehrer sjunger.

På Staatsoper befinner vi oss också i en litet annorlunda historia än den Wagner tänkt sig. Scenen föreställer ett ”forskningscentrum”, moduler av en massa olika rum, ett rent virrvarr av konferensrum, föreläsningssalar och experimentrum, som snurras fram på vridscenen. I inledningen ser vi Alberich utsättas för ett experiment i ett ”Stresslabor”. Han ligger på en brits med elektroder på huvudet, medan rhendöttrarna är vitrocksklädda assistenter. Alberich tröttnar, sliter av sig elektroderna och bryter sig ut. I fortsättningen är det inte helt klart med rollfördelningarna i detta forskningscentrum, men Wotan är uppenbarligen ställets chef, och förutom Alberich är åtminstone också Siegfried utsatt för testandet. Det sker på olika vis. 

I Siegfrieds första akt smider till exempel Siegfried inte ett svärd utan slår sönder sina leksaker (=blir vuxen), medan Wotan iakttar processen. Brünnhildes roll är mera oklar. I Siegfrieds tredje akt kommer hon och lägger sig, enligt Wotans anvisningar, i ett ”Schlaflabor” och låtsas sova i väntan på Siegfried. I slutet av Ragnarök går hon ensam sin väg och vinkar farväl till forskningscentrumet och till Erda. Jag förstår konceptet, men det hackar en hel del i detaljerna, och lösa trådar fladdrar omkring betänkligt ofta.

”Nu glömmer jag alldeles att göra några anteckningar. Här sitter jag bara djupt fängslad och gripen över denna enastående kraftmätning mellan två sällsynt starka människor”

Riktigt problematisk är Siegfried. Regissören tycker uppenbarligen illa om honom och låter den i och för sig briljant sjungande Andreas Schager framstå som ett slags tönt ur något folklustspel. Han är klädd i en ful, knallblå träningsoverall, tuggar tuggummi och tar emellanåt små hoppsasteg på scenen, en fånig och genuint ointressant figur. Hans död inträffar i forskningscentrumets idrottssal. Där spelas basketboll, och Hagen och jaktsällskapet är klädda i Hammarbygrön sportmundering.

Allt detta är lika irriterande som Stefan Herheims självsvåld, men Tcherniakov är en lysande personinstruktör, och det finns andra scener som är knivskarpt gestaltade, in i minsta detalj utmejslade. När jag ser de många dvd:erna varvar jag dem akt för akt, och Valkyrians tredje akt ser jag först i Herheims version. Nina Stemme, vars singulära Brünnhilde-kvaliteter är väl bekanta, och Iain Paterson (Wotan) gör den stora scenen alldeles utmärkt. Jag antecknar och sätter plus i kanten. 

Sedan går jag över till Tcherniakovs version med Anja Kampe och Michael Volle i motsvarande partier, men nu glömmer jag alldeles att göra några anteckningar. Här sitter jag bara djupt fängslad och gripen över denna enastående kraftmätning mellan två sällsynt starka människor, en far och en dotter, som egentligen älskar varandra djupt men har hamnat i ett outhärdligt motsatsförhållande till varandra. 

Michael Volle är en makalös Wotan, varenda psykologisk nyans i musik och text gestaltas med självklar naturlighet och vokal auktoritet. Anja Kampe matchar honom fullkomligt. Kempes Brünnhilde är mycket mer av levande människa än Nina Stemmes, som hela tiden har en viss gudomlig distans i sin magnifika röst, också i Siegfried och Ragnarök. Kempes röst är jämfört med Stemmes mer jugendlich-dramatisch – jag har sett henne som en lysande Sieglinde i två olika uppsättningar – men hon förmår verkligen på ett totalt övertygande vis göra också Brünnhildes parti till sitt.

”Den lägsta nivån är imponerande hög i båda sångarensemblerna.”

Stefan Herheim har heller ingen större respekt för Siegfried men i alla fall litet mer än Tcherniakov. Clay Hilley får visserligen klä ut sig i kitschig mundering med vingar i hjälmen och gyllene brynja men uppträder oftast enligt Wagners sceniska och musikaliska logik. Och han sjunger riktigt praktfullt, en rent tenoral Siegfried, medan Schagers är mer barytonfunderad.

Det sjungs alltså över lag alldeles utmärkt i båda dessa ringar, och jag ska inte uppehålla mig med någon detaljredovisning. Men noteras kan att man på Staatsoper vetat att utnyttja en i Wagnersammanhang så främmande fågel som Rolando Villazóns stora talanger som komediant. Han gör en rolig och finurlig Loge i Rhenguldet, och hans röst är ju sedan länge karaktärtenorens och inte förste älskarens.

Inte bara Staatskapelle är en lysande Wagnerorkester. Kollegerna på Deutsche Oper spelar också med skärpa och spänst. Donald Runnicles dirigerar livfullt och lyhört. Christian Thielemann är en mer utstuderad Wagnerdirigent. Hans ibland extremt långsamma tempi kan säkert störa någon, men inte mig. Inte minst lyfter Thielemann känsligt fram detaljerna i allt det motiviska myllret i Ragnarök (Waltraute-scenen!).

Det är trots lysande enskildheter inte troligt att jag kommer att återvända till Deutsche Opers ring, medan jag säkert kommer att göra det till Staatsopers. Inte för det röriga forskningskonceptets skull och inte heller för tramsifieringen av Siegfriedgestalten, utan för Tcherniakovs ofta minutiösa personregi och framför allt för Michael Volles och Anja Kampes oförlikneliga insatser som Wotan och Brünnhilde.

Lennart Bromander