Nabucco på Staatenhaus Saal 1, Oper Köln

Oper Köln har nu sanerats i snart tio år och när huset ska stå färdigt för återinvigning, ja, det står skrivet stjärnorna. Kanske 2026 eller allra senast 2028, sägs det. Teatern invigdes 1957 och innehåller fyra olika scener. Under renoverings- och saneringsarbetena har man stött på stora problem vilket har försinkat processen. Så operaverksamheten sker nu i Staatenhaus, som ligger i Rheinpark på den östra sidan om Rhen. Inne i parken vid min ankomst hördes en kattugglas ödesmättade hoande.

Staatenhaus är en spatiös tegelbyggnad med stora ytor även invändigt. Scenen har tidigare använts som musikalscen. En stor sluttande parkett med låg takrymd trodde man skulle inverka menligt på akustiken, något som tack och lov kom på skam. Orkesterdiket var långsmalt och ligger i jämnhöjd med parkettens första bänk. Den grunda och ganska primitiva scenen ger inget utrymme för några scenografiska excesser direkt. 

Regissören och scenografen Ben Bauers Nabucco-uppsättning kändes dessutom för vag. Han hade också på ett tveksamt vis lagt till och ändrat i handlingen, vilket ibland kändes ologiskt. Scenrummets begränsningar blev mest påtagliga i ljussättningen som inte motsvarade det man brukar få se på våra operascener. 

Abigaille var inledningsvis klädd i en svart aftonklänning innan hon längre fram som maktmänniska bytt om till långbyxor. Den garderob som kostymdesignern Julia Katharina Berndt hade skapat låg nära vår tids alldagliga klädsel. 

Scenografin liknade mest en fabrikshall, där förscenen bestod av en skjutbar ridå i form av korrugerad plåt. Scenrummet fungerade utmärkt som fängelse för den sinnesförvirrade Nabucco i tredje akten, när han hålls fången i en stor bur. Den interna maktkampen mellan Nabucco och den stridbara dottern Abigaille tydliggjordes klart. Ibland kändes körregin väl stel i form av uppställningar, men Fångarnas kör framfördes med stor vokal precision.

Uppsättningens stora behållning var den mycket höga vokala och musikaliska nivån. Två lag alternerade men sjukdomsfall bland sångarna höll på att ställa till det just den här kvällen. Den danska sopranen Trine Møller hade sjungit Abigaille flera föreställningar i rad då hennes alternerade soprankollega varit sjuk. Turligt nog räddade den inhoppande italienska sopranen Daniela Schillaci, som även gjorde rollen sceniskt, föreställningen med en dags varsel. Och med vilken attack och genomslagskraft i detta röstmördarparti! Hon var stolt och arrogant i uppsynen och hade en sceniskt imponerande auktoritet. Då hon ursprungligen kommer från det lyriska facket, kunde hon också bjuda på finspunna kantilenor och pianissimonyanser i de mer inåtvända avsnitten. 

Innan ridån gick upp anmälde man även att den sydkoreanske tenoren Young Woo Koo var förkyld, men det påverkade inte hans fina sångliga insats som Ismaele. Stefano Meo som Nabucco äger en markant baryton som imponerade stort, även han fick kämpa lite extra på den högsta höjden. Sceniskt var han dock tämligen endimensionell. Meo har tidigare sjungit Rigoletto på Opera på Skäret.

Sista akten inleddes med att Claudia Rohrbach som Anna reciterade en dikt av Ingeborg Bachmann ”Einem Feldherrn” (på svenska översatt av Johannes Edfelt, ”Romersk nattbild”). Det tillförde inte uppsättningen någonting, ärligt talat. Evgeny Stavinsky som Zaccaria kändes lite väl ung, han äger en märgfull röst som ändå inte lyckades greppa de lägsta bastonerna. Hans höjd var däremot strålande, så han gör sig nog bäst som basbaryton. Däremot kändes Aya Wakizono som Fenena autentisk i sin rollprestation, med fin och egaliserad mezzo, inte minst i sista aktens bön.

I slutet dricker Abigaille en förgiftad vinbägare, och här räcker hon över kalken till sin halvsyster Fenena som också dricker och dör. Men det var inte nog med lik på scenen: dessförinnan hade Nabucco skjutit ihjäl Baals överstepräst. Och allra sist sticker Zaccaria ner Nabucco med sin dolk. Blev slutresultatet en hebreisk envåldshärskare i form av Zaccaria? Det får vi aldrig reda på bland likstaplarna i detta regimässigt inkonsekventa koncept.

Gürzenichorkestern (så heter Kölnoperans orkester) har synbart genomgått en generationsväxling, för jag satt i höjd med träblåsarna som alla var mycket unga, liksom många av första violinisterna. Den italienske dirigenten Giulio Cilona fick med sin intensiva dirigentteknik fram ett njutbart tätt och avvägt orkesterspel som lyfte fram sången på ett föredömligt sätt. 

Även Deutsche Oper am Rhein i Düsseldorf spelade under hösten en nyproduktion av Nabucco med sista föreställningen på annandag jul, samma kväll som jag anlände till stan. Det hade varit intressant att jämföra de två uppsättningarna med varandra. Enligt vad jag läste mig till så verkade Düsseldorfuppsättningen ha varit betydligt mer intressant rent sceniskt. 

Sören Tranberg