Frun läste tidningar regelbundet redan som barn. Hon hade en klassföreståndare på mellanstadiet som var av den bestämda åsikten att det var viktigt att hålla sig à jour med vad som stod i tidningarna. Klassen bestod av 25 elever och de delades in i fem grupper som regelbundet fick redovisa vad som stått i tidningen: inrikes, utrikes, ekonomi, kultur och sport. Allt sedan dess har Frun varit en än flitigare tidningsläsare, nu även på nätet. Läsarna skulle bara veta hur många bokrecensioner som böckerna gömmer i hennes bokhyllor.
Frun ser nu med stor sorg hur kulturbevakningen för en tynande tillvaro i dagspressen, inte minst operarecensionerna. Under hösten recenserade t.ex. Aftonbladet varken premiärerna på Wozzeck på Kungliga Operan eller Otello på Göteborgsoperan, och inte ens Skandinavienpremiären på Verdis Giovanna d’Arco i Malmö. Det glesnar i spalterna.
Och får recensenten utrymme, så kan man få läsa de mest besynnerliga anmälningar numera, tycker Frun. I Svenska Dagbladets Otello-recension omnämndes inte ens Michael Weinius insats som Otello, en emotsedd rolldebut i en ikonisk roll. Då mejlade Fruns väninna till tidningens kritikerredaktör, Anna Ångström, som hörde med kritikern Magnus Bunnskog om vad som låg bakom detta. Väninnan fick till svar att Bunnskog trodde att Weinius varit indisponerad. Om så vore fallet skulle någon från teatern ha kommit framför ridån och anmält detta. Det är brukligt. Men att recensera Otello utan att skriva om Otello är bisarrt.
”Att recensera Otello utan att skriva om Otello är bisarrt.”
Än märkligare fann Frun DN:s kritiker Martin Nyströms anmälan som inte heller berörde Weinius insats. I stället handlade nästan hela första halvan av recensionen om Robert Wilsons regimetoder i Shakespeares Othello. Nu var det inte Wilson som regisserade Göteborgsoperans Otello-uppsättning. Hade det inte varit bättre att skriva en egen fördjupande artikel om honom i stället?
Frun har erfarit att Nyström numera alltid sitter långt fram längst ut på parkettens vänstersida, knappast en idealplats för en kritiker. Ur det perspektivet ser man inte hela scenen och vad som utspelar sig längst ut åt ena kanten. Det är kanske av praktiska skäl för att han ska kunna lämna salongen snabbt, och hinna hem med sista båten ut till Göteborgs skärgård?
Ibland händer det att kritiker som normalt inte recenserar opera ändå får ett sådant uppdrag. Frun minns när Expressens mångårige litteratur- och teaterkritiker Björn Nilsson fick i uppdrag att recensera Norrlandsoperans uppsättning av Rossinis Askungen. Det var som vanligt en välskriven recension av honom, men en sentens har fastnat i minnet. Mezzosopranen Carina Strandberg, som ingick den ursprungliga Umeåensemblen, sjöng titelrollen Angelina och Nilsson beskrev hennes röst som ”skimrande och djup som en bottenlös skogstjärn”.
Av en händelse stötte Frun ihop med Carina Strandberg på en konsert strax före jul och påminde henne om detta. Hennes kommentar var ”Ja, det är nog den mest positiva men framför allt mest poetiska recension som jag någonsin har fått.” Svårare behöver det inte vara att beskriva en röst.