Der Kreidekreis på Deutsche Oper am Rhein, Düsseldorf

På annandag jul bar det av till Düsseldorf för tre operaföreställningar och en nyårskonsert. Mest nyfiken var jag på nyuppsättningen av Alexander Zemlinskys (1871–1942) sista opera Der Kreidekreis. 

Zemlinsky var wienare och i allra högsta grad en produkt av habsburgmonarkin, inte minst släktmässigt. Han var ett musikaliskt underbarn och hade haft både Johannes Brahms och Robert Fuchs som lärare i komposition. Zemlinsky i sin tur hade kompositionselever som svågern Arnold Schönberg och Erich Wolfgang Korngold. Med en annan elev, den då 21-åriga Alma Schindler, hade han en stormig kärleksaffär med år 1900, men två år senare gifte hon sig med Gustav Mahler.

Mahler var en banérförare för Zemlinskys musik och som chef för hovoperan i Wien såg han till att Zemlinskys förstlingsopera Es war einmal uruppfördes där år 1900. Alexander Zemlinsky var en framstående dirigent – alltifrån operetter på Carltheater i Wien till dirigentuppdrag på både Volksoper och vid hovoperan. Mellan åren 1911 och 1927 var han verksam vid Neue deutsche Theater i Prag (numera Statsoperan). Mest berömd var han för sina Mozart- och Wagnertolkningar. Därefter verkade han på Krolloper i Berlin under Otto Klemperers ledning.

Der Kreidekreis, som är Zemlinskys sista fullbordade opera, bygger på ett drama av Klabund (pseudonym för Alfred Henschke, 1890–1928) som hade urpremiär i Meissen 1925. När pjäsen kort därpå sattes upp Berlin av Max Reinhardt fick den enorm spridning och blev en av de mest spelade tyska pjäserna, inte minst genom Bertolt Brechts Den kaukasiska kritcirkeln.

Zemlinsky, som hade förkärlek för texter med sagoteman och motsättningar mellan gott och ont, bearbetade och strök ner texten till ett operalibretto. Operan var tänkt att ha gemensam premiär i Berlin, Frankfurt, Köln och Nürnberg våren 1933. Men efter nazisternas maktövertagande ändrades planerna snabbt. Premiären ägde i stället rum den 14 oktober 1933 i Zürich, men redan påföljande år sattes den upp i Berlin då det för en kort tid rådde en liberalare kulturpolitik. 

Zemlinsky som var jude flydde till Wien men emigrerade med sin andra hustru till USA efter Anschluss 1938. Han dog i USA efter ett slaganfall. Efter andra världskriget föll han i glömska för att nu på senare år ha fått en renässans inte minst genom att flera av hans operor har spelats in på cd. Förra säsongen sattes Der Kreidekreis upp i Karlsruhe och operan har också spelats i Lyon. 

Der Kreidekreis bygger ursprungligen på en kinesisk saga från 1300-talet men det ser man inte så mycket av i operan. Det mesta kretsar kring Haitang som har sålts av sin mor till ett tehus, där hon ska arbeta som prostituerad. Prins Pao (utklädd till student) blir förälskad i henne men också av den elake Ma (som tvingade Haitangs skuldsatte far att begå självmord) fattar tycke och köper henne.

”Uppsättningen var mycket tänkvärd och under kvällens gång fick det mig själv att tänka på vad som är gott och ont.” 

Senare förändras Ma till en bättre människa tack vare Haitangs kärlek och omvårdnad. De får också en son. Han har lämnat sin första hustru, den ofruktsamma Yü-Pei, som hatar Haitang. Ma ändrar sitt testamente till Haitangs fördel, vilket leder till att Yü-Pei förgiftar honom och Haitang misstänks och häktas.

Yü-Pei mutar både domaren och andra personer och påstår att barnets är hennes. Hon beskyller Haitang för att ha förgiftat Ma. Haitang döms till döden men en budbärare från Peking anländer med budskap om kejsarens död. Den nye kejsaren, Pao, upphäver dödsdomen och förklarar att han tänker göra om rättegången. Han drar en kritcirkel och placerar barnet i mitten och beordrar kvinnorna hålla fast i vardera av barnets armar. Här i form av en jättedocka. Den riktiga modern kommer att dra ut barnet ur cirkeln. Haitang släpper taget för att inte skada barnet och visar därmed att hon är mor till barnet. 

Kejsar Pao avslöjar nu för Haitang att natten då hon såldes till Ma kröp han in i dennes hus och älskade med Haitang medan hon sov. Hon å sin sida trodde att detta bara var en dröm men barnet visar sig nu vara en produkt av denna märkliga kärleksnatt. 

Jag tänker genast på närbesläktade operor med sagoteman som Richard Strauss Die Frau ohne Schatten och Franz Schrekers Der ferne Klang. 

Regissören David Bösch – som har regisserat Rigoletto i Göteborg – visade sig vara rätt person att gjuta liv i ett verk som är en melodram och å andra sidan rör sig mellan en arkaisk saga och ett kriminaldrama. Bösch lyckas frigöra sångarna rent sceniskt och textningen var superb både i talet och sången. Nu var ljudet lite förstärkt. Textmaskinen visade bara sångtexterna, tyvärr inte talpartierna. 

Patrick Bannwarts scenografi bestod av en spelplatta som i sista akten tändes och föreställde kritcirkeln. Den dunkla fonden utgjordes av en rundhorisont och ofta gjordes entréerna från bakscenen. Allt förstärktes än mer av Bannwarts videoprojektioner. 

Zemlinsky musik rör mellan senromantik och det moderna, dock aldrig atonalt eller tolvton som hos svågern Schönberg. Här finns allt från skira kammarmusikaliska partier till rent eruptiva Strauss-utbrott och cabaretmusik à Kurt Weill. Zemlinsky dirigerade också det första Berlinframförandet av Weills och Brechts Staden Mahagonnys uppgång och fall och det märks att han har tagit starka intryck därifrån.

Sångarnivån i Düsseldorf var mycket hög. Här måste Lavinia Dames insats som Haiting – den enda rent godhjärtade människan i operan – nämnas som gjorde ett mycket inkännande porträtt av människa som går igenom flera olika faser under spelets gång – en enorm utvecklingskurva. Mezzosopranen Sarah Ferede som intriganta Yü-Pei var fullständigt formidabel i all sin utstuderade elakhet. Prins Paos parti kräver en dramatisk tenor och det hade man i Matthias Koziorowski. Stort avtryck satte också tenoren Cornel Frey som kopplaren Tong, bara för att nämna några av sångarna. Det blev ett öppet slut med en stark verfremdungseffekt då Haitang och Pao gick ut åt var sitt håll. Blev hon kejsarinna i den här versionen?

Düsseldorfs Symfoniker spelade med största élan och fick ut mycket ur den mångskiftade orkestersatsen. Dirigenten Hendrik Vestmann höll ihop allt på ett fördömligt vis och det märktes inte minst i samspelet med scenen.

Uppsättningen var mycket tänkvärd och under kvällens gång fick det mig själv att tänka på vad som är gott och ont. 

Vi väntar fortfarande på att en svensk scen ska sätta upp någon av Zemlinskys operor sceniskt. Förra säsongen gav Malmö Opera ett konsertant framförande av hans enaktare Eine florentinische Tragödie.

Sören Tranberg