Salome på Malmö Opera

Den nya uppsättningen av Richard Strauss Salome på Malmö Opera var tänkt att byggas runt Cornelia Beskow i titelrollen. Nu blev hon på ett tidigt stadium sjukskriven, och man letade i stället upp en Salome från South Dakota, som tidigare gjort rollen i Houston, Laura Wilde. Hon framstår inledningsvis som en oskuldsfull tonårsflicka just i färd med att upptäcka sin sexualitet. Inte så mycket femme fatale. Salome blir ju alltmer besatt av sex och makt, men Wildes oskuldsfulla utstrålning håller i sig. Hon äger inte heller någon fulminantare Salome-stämma. Den är dessutom ganska opersonlig. Men hon sjunger oklanderligt snyggt och håller fint ihop sin Salome både sceniskt och vokalt.

Regissören Eirik Stubø och scenografen Magdalena Åberg står för en närmast brutalistisk scenversion av detta ikoniskt dekadent-expressionistiska drama. Scengolvet är täckt av vad som ser ut som svart aska, scenbygget består enbart av en jättelik strålkastarramp, som täcker fonden (112 strålkastare räknar jag till). Under Salomes dans snurrar den gigantiska rampen runt på vridscenen, medan Herodes, Salome och ett antal expressiva figuranter rör sig runt och genom den. Det fungerar absolut som ett originellt och verkningsfullt sätt att gestalta Salomes dans, så svår att få i korrespondens med den hetsande färgprakten i orkesterdiket.

Den stora Malmöscenen kan lätt ge ett ödsligt intryck och gör så inledningsvis även här med en så spartansk scenbild. Sedan Herodes inträtt i handlingen tänker man dock inte mer på den saken. Då tätnar koncentrationen märkbart, vilket hänger mycket ‒ för att inte säga helt och hållet ‒ samman med Lars Clevemans Herodes. Cleveman dominerar scenen så fort han visar sig, hans tenor känns fortfarande fräsch och spänstig, och han gestaltar den liderlige tetrarken med neurotisk intensitet. Lars Clevemans Herodes är säkert det jag kommer att minnas bäst från den här föreställningen.

Kostas Smoriginas Jochanaan sjunger med kraft och klarhet men hans karisma är rätt begränsad. Bland mindre roller är Conny Thimander, Narraboth, och Karin Lovelius, Herodias, båda alldeles utmärkta.

Den stora dramatiken äger främst rum i orkesterdiket. Patrik Ringborg har gjort Salome många gånger tidigare och behärskar partituret in i detalj. Han låter orkestern ofta spela närmast kammarmusikaliskt utmejslat och lyckas göra orkesterstämman laddad och expressiv samtidigt som den aldrig täcker sångarna. En svår uppgift med en Salome med så pass vek röst som Wildes, men Ringborg lyckas, och orkestern verkar älska att spela Strauss. Ringborg passar också på att ta ut svängarna, när chans ges.

Lennart Bromander