Otello på Den Norske Opera & Ballett, Oslo

Med våra samtidsnormer har Giuseppe Verdis opera Otello blivit ett problematiskt verk, där regissörerna måste ta ställning till hur man ska skildra huvudpersonens hudfärg och etnicitet. Några uppsättningar med Otello i black-face görs inte numera. I Oslo har det unga österrikiska teamet Georg Zlabinger (regi) och Martin Zlabinger (scenografi) lagt till en ramhandling, där kören initialt är museibesökare och betraktar verket utifrån.

Det fungerar dåligt i den inledande stormscenen när museibesökarna måste iklä sig sina koristroller. Det blir väldigt rörigt och tar bort sceniskt fokus från det som är centralt i operan. På den främre scenen möter vi huvudpersonerna även när de inte är med i handlingen. Styrkan i det här konceptet är den starka personregin mellan främst huvudpersonerna.

Martin Zlabinger var ursprungligen arkitekt, och hans scenrum består av höga stenväggar i form av stora block. Dessa skjuts in i sidled från kulissgatan och bildar olika rumsformationer, ofta klaustrofobiska.

Även i Oslo, liksom nyligen i Göteborgsuppsättningen, spelar kriget och Otellos erövringar en underordnad roll. Här är det i stället utanförskapet och svartsjukan som visar på Otellos sårbarhet. Jago är själsligt märkt av historien och i Yngve Søbergs gestalt är han en krigsinvalid, bitvis sittande i rullstol eller stödd med krycka. Det här är en manipulerande Jago i helsvart med renässanskrage. Søbergs fullödiga baryton är både smidig och viril, och därtill med en textbehandling som är alldeles exemplarisk. 

Daniel Johanssons inledningsentré görs ur scengolvet, och det är en hemvändande, blodig Otello vi möter. Han är närmast naken, ett mycket hudlöst porträtt, nästan som en lidande Kristusgestalt. Här sällar sig Daniel Johansson till de stora Otello-uttolkarna. Hans tenor har vuxit i dramatisk intensitet genom åren. Jag har följt honom genom hela hans karriär och nu levererar han vokalt på allra högsta nivå, inte minst i de dramatiskt utsatta lägena. Höjden är bländande, och han gör ett gripande porträtt av en person som går under av svartsjuka.

Desdemona framställs oftast, även här, som en idealiserad vit skönhet som offrar allt för sin man, till och med livet. Hon är urtypen för den väna godheten. Desdemonas sångparti är mycket tacksamt för en spintosopran till skillnad från andra av Verdis sopranpartier, som har en betydligt högre svårighetsgrad i cantilenorna. Marita Sølberg gör ett gripande porträtt av Desdemona med en sopran som är skön i alla lägen. Hon har en total fyllighet och bärighet som imponerar stort. I vår gör för övrigt hon Sieglinde i Valkyrian i Stockholm. 

Rollbesättningen i Oslo håller hög klass rakt igenom, inte minst den lyriske tenoren Eirik Grøtvedt som Cassio – ett framtidslöfte. Den svenske basen Ludvig Lindström som det venetianska sändebudet Lodovico, som försöker skydda Desdemona mot Otellos furiösa attacker i tredje akten, sätter också avtryck. Tredje akten inleddes med att museibesökarna beundrar den inglasade svarta näsduken (Desdemonas) som har en annan form i den föregående akten.

Mezzon Astrid Nordstad i Emilias roll kommmer bort lite och blir mer av en staffagefigur. Det är inte hennes fel, utan det får tillskrivas bristande intresse från regissörens sida. Rollen kan göras betydligt mer pregnant.

Nu har vi två svenska internationella Otello-tenorer, Daniel Johansson och Michael Weinius. Jag tänker inte jämföra dem, utan tror att båda kommer att få göra rollen i flera kommande uppsättningar.

Sören Tranberg