Maria Stuarda på Det Kongelige Teater, Köpenhamn

Jämlikheten inom 1800-talsoperan är inte alldeles perfekt enligt nutida kriterier. Det ena könets roller, nämligen det kvinnliga, tenderar att vara de viktigaste, och tenorer, barytoner och basar reduceras alltför ofta till servicepersonal för magnifika kvinnliga huvudroller. Det gäller särskilt den italienska bel canto-operan, och ett närmast extremt exempel är Gaetano Donizettis Maria Stuarda. 

Den handlar om två urstarka kvinnor, Mary Stuart och drottning Elisabeth, som hatar varandra. I själva dramat (och verkligheten) vinner Elisabeth, och Mary mister huvudet, men på scenen tar Mary hem en solklar seger, när hon får slutordet med en lång slutscen som ger den sopran som kreerar rollen publikens obetingade kärlek. Förutsatt att hon bemästrar de avsevärda svårigheter som tonsättaren ålägger henne att klara av. 

Männen då? Ja, de är verkligen ett slags vokala tjänstehjon. Tenorpartiet, earlen av Leicester, är ökänt svårt, men han är ingen självständig gestalt och har bara den sekundära uppgiften att dels vara ett stöd åt Mary dels försöka beveka Elisabeth. Barytonen Lord Cecil har enbart till uppgift att hetsa Elisabeth att ge Mary lagens strängaste straff, medan basen Talbot rätt vänligt försöker lugna alla känslor.

Maria Stuarda skrevs 1834–35 men blev av flera skäl inte någon av Donizettis stora succéer, trots att superstjärnan Maria Malibran sjöng titelrollen på La Scala. Den var helt bortglömd i över hundra år och återetablerades på repertoaren först framåt slutet av 1900-talet. Inte minst genom ett manuskriptfynd som gjordes i Stockholm, varefter partituret reviderades av den svenske musikforskaren Anders Wiklund – en minnesvärd premiär av denna version med Lena Nordin och Ingrid Tobiasson i huvudrollerna skedde i Stockholm 1990.

Nu har Maria Stuarda också fått sin senkomna Danmarkspremiär, och även nu med två framstående svenska sångare i huvudrollerna. Gisela Stille har tillhört ensemblen på Det Kongelige i tjugofem år och har kontinuerligt utvidgat sin kapacitet från det utpräglat lyriska koloraturfacket till roller med allt större dramatisk tyngd. Samtidigt har hon behållit sin enastående vackra, klangfulla höjd. Hennes Maria Stuarda är självlysande av ren vokal skönhet men lyser också av emotionell styrka. Stille har inte någon ”instrumentell” sopran, utan har personlig timbre och en spännvidd från innerlighet till bitande kraft.

Emot denna Maria står mezzon Elisabeth Jansson, som alltså har att övertyga som kolerisk och hämndlysten engelsk drottning. Och det gör hon. Regissören Mariame Clément (uppsättningen har sitt ursprung på operan i Genève) visar pantomimiskt redan under förspelet hur Elisabeth som litet barn traumatiseras, när kungen Henrik VIII låter avrätta hennes mor Anne Boleyn. Detta får rimligt nog avgörande inflytande på hennes karaktär även som vuxen regent. I det intensivt dramatiska mötet mellan Maria och Elisabeth (en dramatiskt genial men kontrafaktisk konstruktion av Schiller, som skrev det drama som Donizetti byggde på) kallar Maria drottningen för en ”usel bastard till Boleyn”, varvid Marias öde beseglas. Elisabeth Jansson får här replikerna att slå gnistor, och hon är även i övrigt en regent med stramt yttre och sårigt inre, som man gärna tror på. Donizetti har dock inte givit Elisabeth lika bra musik som Maria fått, och den första akten, innan Maria kommer in i bilden, blir litet seg. Det är inte Elisabeth Janssons fel, även om det hörs att Elisabeth är ett pressande parti. 

Donizetti gav för övrigt ett par år senare drottning Elisabeth betydligt bättre musik i Roberto Devereux, där Elisabeth är den dominanta huvudrollen och uppflyttad i sopranfacket. Det Kongelige bör ta detta som ett tips, det vore en dröm att få uppleva Gisela Stille som Elisabeth i Roberto Devereux.

Earlen av Leicester är det största manliga partiet i denna utpräglade kvinnoopera, men det är både otacksamt och har en tessitura som de flesta tenorer med skäl fruktar. Det Kongelige har hittat en mexikansk tenor Galeano Salas, som klarar alla svårigheter med glans och sjunger med ping och schwung. Att rollfiguren är fullständigt ointressant kan Salas inte göra något åt. Den unge rysk-engelske barytonen Theodore Platt gör den lilla rollen som Lord Cecil anmärkningsvärt fint, och detsamma kan sägas om Henning von Schulman med sin stabila basso cantante som Talbot. Paolo Arrivabeni leder Det Kongelige Kapel i ett spänstigt Donizettispel.

Om Mariame Cléments uppsättning är inte mycket att orda. Det är en stark poäng att hon sätter fokus på Elisabeths såriga bakgrund, och hon tjänar i övrigt de två dominanta huvudpersonerna väl. Julia Hansens scenografi präglas av den vackra skogen utanför slottet, där Mary Stuart hölls fången.

Lennart Bromander