Frun satt, som så många andra på Alla helgons dag, och tänkte på ”dem som gått före”, som det heter nuförtiden. Mitt emellan alla requier slog det henne att hon faktiskt inte bara suttit och gråtit över verkliga personer som har gått bort, utan minst lika ofta över fiktiva operagestalter som har strukit med på operascenen. Hon tänkte på Elisabeth Söderström som i sina briljanta memoarer inledde ett kapitel med ”När det en gång blir dags för min sista stund kan jag då inte klaga över att jag inte fått träning tillräckligt”.
Och visst är det många sopranroller som dör på operascenen. I samma veva såg Frun ett slags skämtteckning med rubriken ”Opera spoilers”. Den listade nio av våra vanligaste operatitlar, och efter varje titel stod det ”She Dies”. Frun drog ögonen åt sig. Inte bara inför påståendet att Turandot dör. Men nog har hon minst lika ofta famlat efter näsduken då en stackars tenor dör som när en sopran gör det? Och mycket riktigt räknade hon ut att det var bara i två av de nämnda titlarna där sopranen dör ensam, utan i de övriga drar sopranen minsann med sig tenoren i fallet.
Irriterad över påståendet att det skulle bero på något slags misogyni hos operakompositörerna bestämde sig Frun för att gå en aning djupare i ämnet. Hon började med Giuseppe Verdi och kunde konstatera att i hans 28 operor så dör tenoren ensam i hela nio verk, medan enbart sex sopraner trillar av pinn utan att åtföljas av sin moatjé. I sju av hans operor går båda hädan tillsammans, medan båda överlever i fyra stycken. Klar övervikt för männen att stryka med alltså, och i Don Carlos kan konstateras att både tenoren och barytonen får sätta livet till medan såväl sopranen som mezzon överlever.
Richard Wagner tycks vara den mest jämställde, där båda går in i döden i fyra verk, medan hjälten respektive hjältinnan får plocka ner skylten ensam varsin gång. I två verk överlever båda, och det ena av dem har det mest tragiska slut som man kan föreställa sig: att som i Lohengrin leva vidare som levande döda utan att få varandra måste vara värre än att få dö tillsammans, tänker Frun som är fullblodsromantiker.
Inte oväntat är det Giacomo Puccini som med sina tumskruvar på publiken låter sopranen få bita i gräset flest gånger utan att tenoren följer med: i hela fem operor sker det, medan tenoren dör ensam i två. Båda dör tillsammans faktiskt bara i en (Tosca), medan båda överlever i hela fyra Puccinioperor, även om tenoren ligger risigt till i Flickan från Västern. Där är det faktiskt sopranen som i sista stund räddar honom från att avrättas.
”Att som i Lohengrin leva vidare som levande döda utan att få varandra måste vara värre än att få dö tillsammans, tänker Frun som är fullblodsromantiker.”
Richard Strauss femton operor är det knappt någon idé att gå in på, eftersom nästan alla överlever – för att inte tala om Mozarts eller Rossinis. Men Bellini och Donizetti då? Bellini har med sina tio operor liksom Verdi övervikt för maskulint manfall (han dör ensam i två verk, hon i ett verk medan båda trillar av pinn i fyra). Inför Donizettis 71 operor dignade Frun under uppgiften och bestämde sig för att räkna enbart sju av hans mer kända tragiska operor. Då blev Donizetti lika jämställd som Wagner: sopran respektive tenor dör ensam i två verk var, båda i tre medan det intressant nog är inget av hans tragiska verk där bägge överlever.
Återstår Tjajkovskij och Massenet, som visade sig vara lika jämställda, medan någon kanske nämner Carmen. Jovisst mördar Don José Carmen, men han låter sig kort efter avrättas – det är bara att kontrollera i Merimées novell. Alla tenorroller är faktiskt inte sådana skitstövlar som Pinkerton hos Butterfly eller Hertigen i Rigoletto. Till några av Fruns favoriter hör Edgardo i Lucia di Lammermoor: efter Lucias vansinnesscen där hon oftast suttit mer imponerad än gripen, undrar Frun alltid hur den arme tenoren ska kunna hävda sig efter denna koloraturuppvisning. Men varje gång har näsduken åkt fram då Edgardo, fullständigt förd bakom ljuset, levererar sin vackra självmordsaria för att få förenas med den han älskar.
På samma sätt är det i Verdis Otello: trots Desdemonas rörande Videvisa och Ave Maria, som kan få stenar att gråta, är det när Otello, fullständigt förkrossad över sin skuld och sina egna tillkortakommanden, tar sitt liv och försöker kyssa sin älskade Desdemona en sista gång som Frun är nästan lika tillintetgjord som han. För att inte tala om Brittens Peter Grimes, när han bortom sina sinnen lyder uppmaningen att kliva i och sänka sin egen båt långt bort i dimman.
Det finns lika många olika operadödar som det finns människoöden, tänker Frun, oavsett om de är män eller kvinnor. Sedan gick hon till kyrkogården för att hedra sina nära och kära.