”Meine alte, treue Liebe”
Richard und Minna Wagner: Briefwechsel
Utg. Eva Rieger
Georg Olms Verlag [Hildesheim 2024, 248 s.]
ISBN 978-3-7582-0264-3
Leuchtende Liebe, lachender Tod
Richard Wagners Bild der Frau im Spiegel seiner Musik
Eva Rieger
Olms Presse [Hildesheim 2024, 296 s.]
ISBN 978-3-7582-0265-0
Nämner någon Richard Wagners hustru är det säkert hans andra hustru Cosima som avses, men han var faktiskt gift längre, tjugonio år, med sin första hustru Minna Planer. Det var Minna som stod vid Richards sida när alla hans stora verk koncipierades. Medan Cosima fått levnadstecknarnas fulla (och berättigade) uppmärksamhet har Minna förblivit en skuggestalt i den enorma Wagnerlitteraturen, trots den stora roll hon spelade i Richards liv.
Minna var fyra år äldre än Richard, född 1809, och skådespelare. Paret gifte sig 1837 i Königsberg och även om äktenskapet mer eller mindre upplöstes efter Richards affär med Mathilde Wesendonck på 1850-talet, försökte de åter men med mindre lyckat resultat leva tillsammans under Richards sejour i Paris några år senare. Och trots alla uppbrott och slitningar försörjde Richard Minna fram till hennes död 1866, och han var mycket mån om hennes välfärd.
För Minna var den materiella tryggheten a och o, och den bästa perioden i deras äktenskap var de år på 1840-talet, då Richard hade trygg försörjning som kapellmästare vid operan i Dresden. Minna förlät aldrig Richards revolutionära utsvävningar 1849, vilka ledde till att han förlorade sin kapellmästartjänst. Strax därefter invecklade sig Richard dessutom i en kärleksaffär med en gift kvinna i Bordeaux, Jessie Laussot, och detta skapade en irreparabel spricka i deras förhållande. Det blev än värre när Minna fick klart för sig Richards passionerade förhållande till Mathilde Wesendonck.
”Man får verkligen bemöda sig om att indirekt få en levande bild av henne när hon sveps in i Richards så till den grad kreativa förhållningssätt till sina medmänniskor.”
Richard var ofta på resa, och när de två var skilda åt skrevs det ständigt brev. Det finns över fyrahundra bevarade brev från Richard till Minna, och hon skrev nästan lika flitigt till honom. Av henne finns dock endast elva brev bevarade. Efter Minnas död förstördes hennes brev sorgfälligt av Richard själv eller av Cosima, vilket gör att den volym som Eva Rieger nu ger ut endast med tvekan kan kallas ”brevväxling”. Det är Richard som hörs och syns, och milt uttryckt dominerar han brevurvalet totalt. Eva Rieger har valt ut 125 av Richards brev till Minna, medan hon alltså bara representeras av ett knappt dussin. Någon utgåva av Wagners samtliga brev finns inte men alltsedan 1950 är en utgåva på gång.
Genom snedfördelningen blir Minna även här något av en skuggestalt. Man får verkligen bemöda sig om att indirekt få en levande bild av henne när hon sveps in i Richards så till den grad kreativa förhållningssätt till sina medmänniskor. Det gäller både de tidiga brev där han uttrycker sin stormande kärlek och de brev från senare år då beskyllningarna mot henne haglar; det är Richards lätt narcissistiska perspektiv som gäller.
Han var starkt beroende av att ha en kvinna vid sin sida, en Senta som offrade sig så att hans konstnärliga visioner kunde få sitt utlopp. Och Minna tjänade honom väl, skötte plikttroget markservicen, samtidigt som hon tog mer del av hans konstnärliga arbete än vad levnadstecknarna brukar påstå. Konstnärliga spörsmål dryftas inte i dessa brev, men att Minna inte bara var hans hushållsassistent utan aktivt intresserad av Richards skapande framgår av breven. Och även om Minna lärde sin papegoja att säga ”Richard Wagner ist ein böser Mann”, så fortsatte de trots allt grälande att vara fästa vid varandra.
Eva Rieger, som är en grand old lady bland feministiskt inriktade musikforskare, utgav redan 2009 en studie i Wagners kvinnosyn som den speglas i hans musik, ”Leuchtende Liebe, lachender Tod” (Strålande kärlek, skrattande död). Den ges lämpligt nog ut på nytt samtidigt med brevvolymen.
”För Wagner är en helt självständig och dessutom politiserande kvinna ond, som Ortrud.”
Det finns oerhört mycket att säga om Wagners minst sagt komplexa kvinnosyn. Eva Rieger nöjer sig inte med att teckna Wagners kvinnor så som de gestaltas på scenen. Hon borrar sig ner till själva grunden och visar hur tonsättaren i den musikaliska strukturen och fraseologin skildrar kvinnor på det sätt han vill ha dem. Hängivet offrande sig själva som Senta, självständigt agerande som Brünnhilde eller rentav styrda av brinnande erotisk drift som Isolde. Huvudsaken att hennes roll och personlighet är relaterad till en man. För Wagner är en helt självständig och dessutom politiserande kvinna ond, som Ortrud.
Eva Rieger benar ut hur Wagner med utgångspunkt i den klassiska affektläran musikaliskt bygger upp sina kvinno- (och även mans-)porträtt. Också hur nära hans kvinnogestalter formas efter den erotiska situation han själv råkar befinna sig i. Att mannen var skapelsens krona för Wagner liksom för i princip alla andra 1800-talsmän speglas på otaliga sätt i hans operor, men jag kan tycka att det finns en ännu större komplexitet i spänningsförhållandet mellan könen än vad Eva Rieger försöker leda i bevis. Siegfried må vara en hjälte som dräper björnar och drakar, när han inte går genom eld, men han framstår ohjälpligen som en moralisk och intellektuell medelmåtta.
Och Wotan handlar också moraliskt tvivelaktigt och brutalt egoistiskt. Brünnhilde är en på alla sätt överlägsen gestalt i jämförelse med dem. Siegfried och Wotan misslyckas skändligen, men Brünnhilde är den enda som kommer till insikt om vad hela världsdramat om ringen handlar om (nyckelorden ”wissend würde ein Weib” i hennes slutmonolog). Rieger framhäver Brünnhildes avhängighet av Wotan och Siegfried och reducerar därmed hennes självständiga roll på ett sätt som jag inte är riktigt med på.
Framför allt är Eva Riegers briljanta studie full av skärpta små iakttagelser av Wagners detaljarbete. Hon noterar t.ex. om Mästersångarna i Nürnberg hur det faktum att Eva och Magdalene tillhör olika samhällsskikt gestaltas. Vanligen får kvinnor tillhörande en lägre samhällsklass som Blondchen hos Mozart eller Ännchen hos Weber göra större intervallsprång i sina inlägg, medan dygdiga flickor som Konstanze och Agathe uttrycker sig i mer tätt bundna melodier med små intervaller. Den traditionen för Wagner vidare, och i sina samtal med Eva och Walther får Magdalene göra septimasprång tio gånger men Eva bara en enda gång. Ett av de raffinerade sätt Wagner använder sig av för att trumfa in sin kvinno- och samhällssyn i lyssnarens undermedvetna.
Lennart Bromander