Mondonville: Le Carnaval du Parnasse
Blondeel, Guilmette, Bennani, Vidal, Witczak, Fournaison.
Chœur de Chambre de Namur, Les Ambassadeurs – La Grande Écurie/Kossenko
CVS122 [2 CD]
Distr: Naxos
Forna tiders musikaliska skärmytslingar kan vara begripliga, men svårare att vid lyssning förstå. Naturligtvis hör vi att Brahms musikaliska ideal skiljer sig från Wagners, men vi väljer inte den ena framför den andra. Givetvis kan vi åtminstone ur dramaturgiskt perspektiv konstatera att Glucks reformoperor har en mer effektivt berättad handling än hans närmaste föregångare, eller att Alban Bergs och Arnold Schönbergs tolvtonsmusik har andra harmoniska ideal än den med en grundton. Men sällan behöver vi utesluta den ena kompositören framför den andra.
Jean-Philippe Rameaus Zoroastre var ingen framgång när den uppfördes 1749. Rameau muttrade säkert över att hans harmonier ansågs alltför knepiga. År 1756 kom det en ny version, den i dag vanligaste. Hur 1749 års version låter framgår av Alexis Kossenkos inspelning (se OPERA nr 1/2023) och nu, med Kossenkos inspelning av Jean-Joseph Mondonvilles oerhört populära Le Carnaval du Parnasse – den första någonsin – kan vi ganska lätt förstå varför dåtidens publik föredrog denna i stället för vad som av både publik och kritik ansåg alltför komplicerad musik hos Rameau.
Mondonville, mest känd för sina eleganta motetter, skrev några operor, Titon et l’Aurore är den mest kända eller var i varje fall den mest framgångsrika när det begav sig. Det var 1752, men tre år tidigare, samma år som Rameau fick gå hem och skriva om Zoroastre, hade Mondonville stor framgång med Le Carnaval du Parnasse. Den fick ett trettiotal framföranden och kom på repertoaren flera gånger de följande decennierna. Båda verken ställer den italienska operan mot den franska.
Och nog är det en musik som är lättare, ja, enklare med alla trallvänliga, korta arior, effektiva danspartier och suggestiva köravsnitt. Den vanligaste tempobeteckningen i partituret är léger – lätt. Men det är inte en banal lätthet, utan en förtjusande och munter elegans som än i dag är svår att motstå. Handlingen är oväsentlig, parnassens gudar klär ut sig till herdar och herdinnor och skapar viss förvirring kring vem som älskar vem. Men alla blir till slut lika glada som musiken.
Kossenko, som har fått göra en hel del val kring orkestrering och instrumentering på grund av många luckor i notmaterialet, övertygar, liksom de goda solisterna där Gwendoline Blondeel som Florine och Thalie är snäppet säkrare än Hasnaa Bennani Clarice (m.fl.) eller Hélène Guilmettes Licoris, liksom den i barocksammanhang flitige Mathias Vidals Apollon har säkrare och tätare röst än David Witczaks Momus. Den belgiska kören Chambre de Namur är som alltid förträfflig.
Claes Wahlin