Intervju Tobias Theorell

En måndagseftermiddag i början av november träffade OPERA:s Sören Tranberg Kungliga Operans tillträdande konstnärlige chef Tobias Theorell. Det blev ett samtal som bland annat kom att handla om hur han vill utveckla nationalscenen in i framtiden.

Vad var det som lockade dig till att bli operachef på Kungliga Operan?  

– Det korta svaret är den spännande utmaningen att flytta ut verksamheten till Gasometern (gasklockan) i Norra Djurgårdsstaden när operahuset ska renoveras. Att få leda teatern i en ny förändring. Kunna ifrågasätta invanda mönster, nå en ny publik med en spännande repertoar. Det är så jag ser på operakonstens framtid. 

 Du är knappast ny på Operan? 

– Mitt förhållande till teatern är långvarigt, alltsedan jag som elev på Adolf Fredriks musikklasser som tolvåring medverkade i gosskören på Operan. Jag hade ”klippkort” till teatern och jag fick möjlighet att smyga in på andra raden och titta på repetitioner, vilket var lärorikt. Jag medverkade i föreställningar flera gånger i veckan.

Hur gick tillsättningen av en ny operachef till?

– Det var en gedigen process. Det var flera hearings innan det blev klart. Det fanns många andra som också ville ha jobbet.

Vilka erfarenheter tar du med dig från Folkoperan, där du har varit konstnärlig chef sedan 2020?

– Här har jag i ännu högre grad än tidigare lärt mig att det är viktigt att vara relevant för sin samtid. Vi har också utvidgat operagenren genom att vi prövat på att sudda ut gränserna mellan teater och opera. Operakonsten är extremt specialiserad och vi har i några uppsättningar använt oss av sångskådespelare. Nu senast i Värdshuset Vita Hästen och i vår kommande uppsättning av Trollflöjten. Min uppsättning av Brittens En midsommarnattsdröm på Kungliga Operan är ett sådant exempel där det var sömlöst mellan opera och teater, inte minst genom skådespelaren Robert Fux i rollen som Puck. Det blev en positiv korsbefruktning. Eirik Stubø lyckades i sin operaregidebut med Norma på Folkoperan komma åt kärnan i verket i form av känslor och relationer mellan rollerna. Det blev också en fin kommunikation med publiken.

– På Folkoperan är alla delar viktiga, allt från scenteknik till biljettkassa. Alla är involverade i verksamheten som det vore en dröm att kunna ta med mig till Kungliga Operan. 

Vad är din styrka?

– Min nyfikenhet! Och hur man sätter ihop människor i ett team. Annars tycker jag det är svårt att tala om sig själv, det får andra bedöma. 

Du har ett brett kontaktnät. Hur vill du utnyttja det?

– Jag har redan fört samtal med några regissörer som aldrig har regisserat i Stockholm. Det är en första sondering i en positiv anda. Min målsättning är att publiken ska bli överraskad: ”Det här hade jag inte väntat mig.” 

– Min vision är att göra operakonsten mer relevant, attraktiv, spännande och samtida. Vi ska vara en kreativ Opera, där de bästa kreatörer och sångare ska vilja arbeta, så att publiken kommer till Stockholm och ser våra uppsättningar. Här kan Gasometern spela en avgörande roll, ett nytt spännande hus i en ny stadsdel.

”Vi ska vara en kreativ Opera, där de bästa kreatörer och sångare ska vilja arbeta, så att publiken kommer till Stockholm och ser våra uppsättningar. Här kan Gasometern spela en avgörande roll, ett nytt spännande hus i en ny stadsdel.”

Finns det verk som du skulle vilja se på repertoaren?

– Ja, förutom de stora klassikerna gärna verk som inte har spelats tidigare. Bohuslav Martinůs The Greek Passion, även om den spelades för några år sedan i Karlstad, och mer Janáček. När spelades Katja Kabanova i Stockholm senast? Barockrepertoaren är mycket eftersatt. Här har man inte alls hängt med i den internationella utvecklingen. Sedan finns det intressanta verk av t.ex. John Adams och Philip Glass. Inga av Hans Werner Henzes operor har spelats i Stockholm, och gärna nya uppsättningar av Ingvar Lidholms Ett drömspel och György Ligetis Den stora makabern. Och så nyskrivet såklart. Det ligger mig varmt om hjärtat. Men det är en lång process från ax till limpa när det gäller att få upp nyskrivna operor på scen. Herr Arnes penningar på Folkoperan tog tre år, medan Ålevangeliet bara tog halva den tiden. 

– Men det är först 2027, när vi flyttar in i gasklockan, som jag kommer att kunna sätta min prägel på repertoaren. Det är roligt med nya former och mångfald i operauttrycket. Allt från komedi, musikal till Wagner och Ligeti. Miljöombytet genom att spela i gasklockan kan säkert tända nya gnistor rent konstnärligt.

Kommer du att regissera som operachef och även ta uppdrag utanför huset?

– Jag kommer inte att släppa regisserandet, det är mitt yrke och kommer att vara ett sätt att lära känna huset och sätta min konstnärliga prägel. Men det är viktigt att först bli en så bra chef som möjligt, att jag är tillgänglig och närvarande. 

Du har ju också regisserat opera på ett par tyska scener, vilka är dina erfarenheter därifrån?

– I Coburg har jag regisserat både Friskytten och Salome. Det är ett gammalt hus med begränsningar. Friskytten, som av det tyska operamagasinet Opernwelt nominerades i kategorin för bästa regi, fick mycket lovord i pressen, medan den konservativa Coburgpubliken var avvaktande. Tvärtom var det med Salome, som jag själv inte var riktigt nöjd med, där var kritiken svalare medan publiken älskade uppsättningen. Sedan har jag haft regiuppdrag i ett A-hus som Kassel, där jag gjorde double-billen Cavalleria rusticana och Pajazzo och även Figaros bröllop med Patrik Ringborg som dirigent. Det är ett operahus med stor ensemble och orkester och som har helt andra förutsättningar än Coburg. 

Hur ser du på samarbeten? Ibland tycker jag att de svenska operahusen inte alltid synkroniserar vad man ska spela. Förra säsongen gavs tre Don Giovanni-uppsättningar samtidigt i Stockholm, Göteborg och Malmö. Hur undviker man sådana repertoarkrockar?

– Genom att prata med varandra. Mellan Folkoperan och Kungliga Operan finns det en dialog som sträcker sig framåt. Givetvis borde vi checka av bättre husen emellan. Men det kommer alltid att uppstå krockar, för vi lever i samma verklighet. Problemet är ofta att man spelar samma verk om och om igen. 

Vi utbildar många sångare och flera av dem gör internationella karriärer. Vill du få hem dem i större utsträckning än tidigare?

– Vi har som nationalscen ett stort ansvar att ta hand om och odla svenska sångare. Det är en del av vårt kulturarv. Vi ska också vårda talangerna. Vi ska även hitta ambassadörer som kan sprida kunskapen om vår verksamhet. Kungliga Operan ska kännas angelägen genom att vi ska kommunicera vår verksamhet gentemot samhället. Min vision är att vi ska vara relevanta och på så sätt nå en bredare publik som kan upptäcka operan/musikteatern. Jag skulle också önska att det fanns en större acceptans hos våra politiker för vår konstart och att den var en del av samhällsdebatten.

Intervju Sören Tranberg