GLUCK: IFIGENIA I AULIS
van Wanroij, d’Oustrac, Dubois, Christoyannis, Bou. Les Chantres du Centre de Musique Baroque de Versailles, Le Concert de la Loge/Chauvin
Alpha-Classics 1073 [2 CD]
Distr: Naxos
Ifigenia i Aulis var Christoph Willibald Glucks livs största triumf när han presenterade sin första franska opera för Paris 1774. Det är förståeligt: det är en opera som har allt, och sina reformidéer om att texten måste utgå från musiken behövde han aldrig lansera för parisarna eftersom de alltid funnits där sedan Lullys dagar. Librettot är skrivet av François-Louis Du Roullet, en fransk attaché som Gluck mötte i Wien, och bygger på Racines pjäs med samma namn.
Enligt myten tvingas Agamemnon offra sin dotter Ifigenia på Aulis för att hans armada ska få vind i seglen till att fullfölja trojanska kriget. Hon lockas dit med sin mor Klytemnestra under förevändning att hon ska gifta sig med sin älskade Achilles. Efter åtskilliga intriger och raseriutbrott avbryter gudinnan Diana det hela med att offret ska avstås och att Ifigenia få sin Achilles.
År 1847 stökade Wagner till det hela med att orkestrera om hela operan med ett fylligare blås, översätta den till tyska och till och med att ändra slutet. Det var länge den versionen som gällde i Europa under 1800- och en stor del av 1900-talet. Tack och lov har man numera återgått till Glucks ursprungliga version på franska och nu kommer den andra inspelningen på cd. Den första kom på Erato med John Eliot Gardiner som dirigent 1990.
Den nya bygger på konsertanta framföranden 2022 i Soissons, Frankrike, med tidstrogna orkestern Le Concert de la Loge under Julien Chauvin. Meddetsamma slås man av den fina, krispiga klangen på orkestern och redan pukornas torra klang frammanar bilden av en 1700-talsteater. Men ganska snart reagerade jag på Chauvins ofta väl raska tempi. Man må välja vilka tempon man vill, men det får aldrig låta stressat som här. Det drabbar redan uvertyrens långsamma inledning som ska kontrastera mot den snabbare avslutningen. Det handlar ofta om bara ett litet snäpp för snabbt, så kanske är det mer fråga om en inställning hos dirigenten. Det drabbar till exempel elegansen i de många välkomst- och förlovningsceremonierna, för det kan väl inte vara meningen att brudtärnorna har bråttom iväg till bussen?
”Ganska snart reagerade jag på Chauvins ofta väl raska tempi. Man må välja vilka tempon man vill, men det får aldrig låta stressat som här.”
Kontrasterna blir för få då även flera klagoarior går i relativt raska tempi. Det sker också på bekostnad av texten, för trots att sångarna spottar konsonanter så att de nästan trillar ur högtalarna – inte minst Stéphanie d’Oustracs ilskna mamma Klytemnestra – så går texten ändå inte alltid fram. Chauvin utgår inte från den, utan enbart musiken, och då förfelas ju grundidén med Glucks operareform. Det vilar helt enkelt något stressat och forcerat över stora avsnitt.
Det är synd, för förutom den fina orkestern bjuds det på flera fina vokala insatser, inte minst Judith van Wanroijs fint skimrande Ifigenia och den höjdstinne haute-contren Cyrille Dubois i Achilles höga tenorparti. Basbarytonen Tassis Christoyannis låter aningen råbarkad men mycket engagerad som Agamemnon, medan d’Ostracs Klytemnestra tyvärr drar ner helheten betydligt med tutig och flack klang. Kören Les Chantres du Centre de Musique Baroque de Versailles låter fräscht och stunsigt när den faktiskt lyckas följa Chauvin i hans vilda tempi.
Så det blir fortfarande Gardiners inkännande inspelning som gäller som referens för mig, med stjärnkvartetten Lynne Dawson, Anne Sofie von Otter, John Aler och José van Dam. Intressant med denna nya inspelning är dock slutet: gudinnan Diana dyker här inte upp som deus ex machina för att avstyra offret, utan översteprästen Calchas meddelar att han haft en uppenbarelse där Diana meddelat av offret ska avstås. Kan det vara en version för ett operahus som inte hade tillgång till en molnchar? Nej då, cd-häftet ger upplysning: det här är det mest ursprungliga slutet från 1774. Gluck tvingades ändra det redan till året därpå. Kanske ansågs det för ateistiskt att avstå från gudomlig övernaturlighet?
Göran Gademan