Der Prinz von Homburg och Lady Macbeth från Mtsensk på Oper Frankfurt 

Hur bär dom sig åt på Frankfurtoperan? Efter tre krävande föreställningar och en blick på repertoaren för säsongen 2024/25, frågar man sig både beundrande och avundsjukt hur. 

Repertoaren utgörs av 25 helaftonsoperor där endast sex tillhör standardrepertoaren: tre Verdi, en Wagner, en Richard Strauss och en Mozart! Bland de nitton övriga finns verk som Magnards Guercœur, Reimanns Melusine, Rossinis Bianca e Falliero och Hans Werner Henzes Der Prinz von Homburg.

Hans Werner Henze (1926–2012) är med sitt dussintal sceniska verk en av de mest betydande operakompositörerna under 1900-talets andra hälft. Genom sitt flitiga komponerande på 1950- och 60-talet var Henze en av få operatonsättare i en tid då operan som konstart ifrågasattes som intensivast. Och då nya verk för det mesta utgjordes av exklusiva experiment med syfte att spränga den traditionella operakonstens former.                                                                                        

Genom sitt tydliga politiska ställningstagande i vänsterrörelsen, sin uttalade homosexualitet och sina protester mot den kvarvarande nazismen i efterkrigstidens Tyskland var Henze kontroversiell också utanför den modernistiska konstmusikens område.

På 1950-talet går några av tidens främsta konstnärspersonligheter samman för att skapa en operaversion av Heinrich von Kleists drama. Det var regissören Luchino Visconti som föreslog detta för Henze, som efter viss tvekan slutligen tände på idén. En viktig anledning var hans nära vänskap med Ingeborg Bachmann, en av efterkrigstidens främsta tyskspråkiga författare. Hon delade Henzes känsla av utanförskap, hatade även hon den tyska dubbelmoralen inför nazisternas brott och valde liksom Henze att bosätta sig i Italien. 

Henze själv betonade inflytandet från den italienska 1800-talsoperan. Han ville att belcanto-operan ”skulle framträda i hans eget musikaliska språk” och konstruerade en formmässigt traditionell nummeropera. Ur Kleists mångordiga teatertext extraherade Bachmann ett operalibretto med recitativ, arior och ensembler. Kriget, den preussiska krigsmoralen, vapenskramlet tonades ner, i stället betonades prinsens utanförskap, drömmaren, melankolikern.

Någon större uppmärksamhet i den svenska historien har det inte fått: Slaget mellan svenskarna och de tyska i Brandenburg vid Fehrbellin 1675, då Sverige förlorade stort. Segern var i sig inte viktig för tyskarna men i Preussen kom slaget senare att bli betydelsefullt. Inte minst genom att självaste Fredrik den store bidrog till dess legendariska ställning. Ännu viktigare kommer slaget att bli som ämne för en av den tyska dramatikens märkligaste klassiker: Prinz Friedrich von Homburg, Heinrich von Kleists sista skådespel skrivet före hans självmord 1811.

Det är timmarna före slaget. Brandenburgarnas befälhavare prins Friedrich von Homburg ligger och sover och drömmer om att han efter ett segerrikt fältslag får lagerkransen av sin älskade, prinsessan Natalie. När han väcks ur sin dröm är han fortfarande förvirrad och frånvarande och missar överbefälhavarens, kurfursten Friedrich Wilhelm av Brandenburgs senaste order: man får under inga omständigheter gå till anfall mot svenskarna förrän uttryckliga order utfärdas. Prinsen beordrar ett anfall och vinner därmed en viktig seger.

Kurfursten dömer prins Friedrich till krigsrätt och döden för subordination. Friedrich ber i sin dödsångest Natalie att be för honom hos kurfursten. Denne benådar honom på villkor att Friedrich tillstår att dödsdomen var felaktig. Prinsen vägrar detta och förs till avrättning. Först vid stundande arkebusering benådas Friedrich av kurfursten och de älskande kan fira bröllop.

En förstagångslyssnare kommer nog ändå att ha svårigheter att ur Henzes kompromisslöst kärva modernism hitta lyssnande till omstöpt belcanto. Der Prinz von Homburg är skriven för stor kammarensemble med en för varje moment varierad och detaljerad instrumentering. Musiken och sångstämmorna pendlar mellan regelrätt tolvtonsmusik och utvidgad tonalitet. Sångarna avbryts ideligen av aggressiva orkesterexplosioner eller får tampas med en tät självständig instrumental polyfoni.

Den asketiska sparsmakade uppsättningen av regissören Jens-Daniel Herzog och scenografen Johannes Schütz harmonierar med operans kärva men samtidigt medmänskliga grundtema. I fonden på en flitigt använd vridscen sitter styckets samtliga medverkande. På den i övrigt tomma scenen finns två stålkantade burar för operans mer personliga möten. För Herzog handlar verket om en människa som levt sitt liv under ett system som håller på att förgöra honom. Därför offrar han allt, sitt yrke, sin sociala status, sin kärlek för att undkomma detta system ända tills han står vid gravens rand, då han inser att en naken existens utanför detta system är omöjligt. Han blir benådad, han försonas med sitt öde, ett för Kleist typiskt öppet och gåtfullt slut.  

Man kan inte annat än förundras över hur rutinerat och självklart Frankfurtsoperans ensemble och orkester tar sig an ett extremt modernistiskt operaverk. Takeshi Moriuchi genomlyser partituret in i minsta detalj och har en övertygande helhetssyn över operans orkestrala såväl som vokala skiftningar och vändningar. Domen Križajs smältande lyriska baryton är idealisk i prinsens drömscener och Križaj är också mycket övertygande i sin dödsångest, melankoli och i sin kärlek till Natalie. 

Kvällens sångliga tour de force är ändå Magdalena Hinterdobler som prinsessan Natalie. Hon behärskar suveränt ett parti som antagligen slår rekord i mängden av hisnande höjdtoner. Magnus Dietrich gör greve Hohenzollern och bjuder på tenoralt välljud som gav honom publikens specialapplåd. Annette Schönmüller gör ett underbart porträtt av kurfurstinnan och Yves Saelens är en kurfurste som förmedlar både auktoritet och klokskap i en opera där även den mest preussiske av överbefälhavare visar medmänsklighet.

I Sverige har bara två Henze-operor spelats: Den unge lorden 1968 på Stora Teatern i Göteborg, tre år efter uruppförandet på Deutsche Oper i Berlin, och i Karlstad spelades Den engelska katten 1987. Der Prinz von Homburg blev en succé vid urpremiären i Hamburg 1960. Hans Werner Henze är troligen den ende riktigt betydande 1900-talskompositör som aldrig har spelats på Kungliga Operan.

Kanske är det så att Henzes extremt krävande operaspråk är alltför svårtillgängligt för en svensk publik. Svenska sångare har dock utomlands verkat för Henze på flera olika håll. Den kvinnliga huvudrollen i hans mest populära opera Bassariderna uruppfördes av Kerstin Meyer vid Salzburgfestspelen 1966. 

På YouTube kan man se MariAnne Häggander som prinsessan Natalie och Claes-Håkan Ahnsjö som Hohenzollern i Münchenoperans uppsättning av Der Prinz från Homburg 1994 samt Pär Lindskog i huvudrollen i Boulevard Solitude från Barcelona 2007.

I Anselm Webers Frankfurtuppsättning av Dmitrij Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mtsensk är allting uppgivenhet och förfall. Det är ett samhälle där alla är fångna i konventioner och slöhet, ett samhälle som kan forma alla till mördare. Kaspar Glarners genomgående scenografi är en fönsterlös grå rund bunkerliknande byggnad. I mitten står ett podium med en säng, platsen för Katerinas monotona letargi och hennes äktenskapsbrott. Hon undflyr tristessen och ödsligheten genom ett par virtual reality-glasögon som enbart visar praktfulla blommor i psykedeliska färgexplosioner. Det är en mörk illusionslös lady Macbeth och nog kan man i denna gråskala sakna operans dramatiska realism och mustiga färgrikedom. 

Den hittar man desto mer av i orkestern. Den nytillträde musikchefen Thomas Guggeis står för en närmast oslagbar tolkning i all sin brutalitet, klangrikedom och minutiösa detaljarbete. Mer övertygande och strålande kan knappast Sjostakovitjs opera klinga.

Den dramatiska estniska sopranen Aile Asszonyi med voluminös och kärv timbre är perfekt i titelrollen. Den ryske tenoren Dmitry Golovnin som älskaren Sergej och basen Andreas Bauer Kanabas som svärfadern Boris är utmärkta, bara för att nämna några i denna genomgående helgjutna ensemble.

Erik Graune