Den stora makabern på Bayerische Staatsoper, München 

Tidigare i år hade man på Bayerische Staatsoper i München haft en uppmärksammad och bejublad premiär på György Ligetis enda opera Le Grand Macabre. Uppsättningen spelades också i höstas. Le Grand Macabre framstår allt sedan urpremiären på Stockholmsoperan 1978 – under sin svenska titel Den stora makabern – som en av det sena 1900-talets få verkliga operaklassiker. Verket dyker upp med jämna mellanrum på Europas operascener.

Vad som numera sällan uppmärksammas är den svenska medverkan för operans tillkomst. Den dåvarande operachefen Göran Gentele föreslog redan 1965 den då i Sverige verksamme Ligeti att skriva en opera. Det följer en lång tillkomstperiod fram till urpremiären under vilken den svenske regissören och ledaren för Marionetteatern Michael Meschke omvandlade den belgiske dramatikern Michel de Ghelderodes absurda drama till ett svenskt operalibretto.

Och operans ihållande popularitet är förståelig. Beskrivningen av Le Grand Macabre kan göras på många sätt: absurt drama à la Beckett, groteskeri, burlesk, apokalyptisk undergångsskildring, vanvördig fars, radikal förlöjligande parodi av det kristna döds- och helvetesbegreppet. Det finns många in- och utgångar till verket.

Döden själv, i operan kallad Makabern eller Nekrotzar, har stigit upp till jorden (här benämnd Breughelland, efter målningen Dödens triumf av den flamländske 1500-talsmålaren Pieter Bruegel d.ä.). Han förkunnar storståtligt jordens undergång samma dag. Handlingen rör sig kring människorna och hur samhället reagerar på detta. Vi har kärleksparet Amanda och Amando (i den svenska versionen mer explicit kallat Clitoria och Spermando) samt Mescalina och astrologen Astradamors inbegripna i en sadomasochistisk sexscen. Politiken representeras av de evigt käbblande svarta och vita ministrarna och samhällets makthavare i form av den velige prinsen Go-Go. Den hemliga polisen Gepopo är en obegripligt stammande koloratursopran. I epilogen när undergången och döden hade kommit, visar det sig att alla lever, eller är alla egentligen döda?

Trots Ligetis våldsamma modernistiska tonspråk, där tonalitet och melodi för det mesta är frånvarande, har verket alltid väckt gensvar även hos den konventionella operapubliken. Så även nu i München. Anledningen är till mycket stor del dirigenten Kent Naganos säkra tolkning. Hans sätt att framhäva detaljer och låta Ligetis disparata orkesterdramaturgi och brutala klangcluster förenas med sångarna och det sceniska skeendet är oöverträffat.

Regin hade anförtrotts Münchenoperans favoritregissör Krzysztof Warlikowski, som tillsammans med sin ständiga scenograf Małgorzata Szczęśniak åstadkommit en spartansk och i minsta detalj genomarbetad regi. Stumma gestalter, ofta i groteska masker vandrar runt på den, förutom kringstrött skräp och rekvisita, tomma scenen. Videoprojektioner visar på den hotande kometens närmande lika kusligt som vore det i Lars von Triers film Melancholia eller som i Mikael Karlssons opera i Stockholm härom året.

Och Münchenuppsättningens färgstarka persongalleri är utmärkt gestaltat. Michael Nagy är en obetalbart löjlig Nekrotzar i sin pompösa självbelåtenhet. Han sekunderas av Seonwoo Lee och Avery Amereau som Amando/Amanda. De sjunger ljuvligt samfällt i operans enda belcantofraser i form av egotrippat kärlekspjoller. Lindsay Ammann har rätt snärt på piskan och hennes dramatiska mezzo passar utmärkt i rollen som dominatrixen Mescalina. Hennes offer Astradamors görs av Sam Carl som med mjuk varm bas excellerar i operans kanske mest krävande och komiska parti. Benjamin Bruns som Piet, Nekrotzars alkoholiserade sekundant, excellerade i parodiska tenorarior. Föreställningens välförtjänta publikfavorit var ändå Sarah Aristidou som i sin egenskap av polischefen Gepopo förvirrad och skräckslagen i sina tre koloratur-”arior” stammade och stönade fram hisnande höjdtoner.

Urpremiären på Den stora makabern 1978 är, sett i ett internationellt perspektiv, en av Stockholmsoperans kanske viktigaste händelser. Förslag till vår nytillträdande operachef, Tobias Theorell: vad vore mer passande och angeläget än att med en nyuppsättning 2028 fira 50-årsjubileum av Ligetis och även Stockholmsoperans ”egen” opera? 

Den stora makabern skulle passa perfekt på exilscenen i Gasklockan. Flera artister med anknytning till Stockholmsoperan har redan medverkat i olika sammanhang. Alan Gilbert leder en uppsättning i Hamburg, som man kan ta del av i olika medier. I skrivande stund gör Marcus Jupither stor succé som Nekrotzar på Statsoperan i Prag.

Erik Graune

Premiär 2 juni, besökt föreställning 20 oktober 2024.