Otello på Göteborgsoperan

Göteborgsoperan storsatsar med Giuseppe Verdis Otello, som nu spelas första gången i det trettioåriga operahuset. Senast i Göteborg var för 55 år sedan på Stora Teatern och dessförinnan första gången med Kirsten Flagstad som Desdemona 1929. Nu kan Göteborgsoperan göra Verdioperan full rättvisa med stor orkester och en scenteknik som imponerar stort.

Regissören Rafael R. Villalobos ser inte första hand Otello som ett drama om rasism utan han ser Otello som en stigmatiserad individ som fångats i en oändlig våldsspiral, inte bara fysiskt utan även av det strukturella våld som diskriminerade människor ibland upplever. Hos Shakespeare och Verdi däremot är rasismen baserad på hudfärg och etnicitet. Av krig och militärer märks ingenting.

Redan i den inledande körscenen framträder två barn som Otello och Desdemona, där han mobbas av sina jämnåriga kompisar för sitt födelsemärke i ansiktet och för att han bär glasögon. Han beskyddas av den unga Desdemona. De två första akterna belyser Otellos stigma och de två sista Desdemonas trauma, enligt projiceringar på ridån. 

Regissören och scenografen Emanuele Sinisi har tagit fasta på den kanadensisk-amerikanske antropologprofessorn Erving Goffmans (1922–82) essä ”Jag och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik”, som ser allt ur ett mikrosociologiskt perspektiv. Det märks inte minst i den stående scenbilden, en nergången industrihall med flagnade väggar. Scenografins djupverkan imponerar och de snedställda väggarna gör att Göteborgsoperans akustik upplevs ännu bättre än annars. Felipe Ramos ljussättning understryker det hela även om första aktens sido- och motljus gör det svårt för oss i publiken att se scenpersonernas ansiktsuttryck. 

Det som imponerar mest på mig är den jämna höga sångliga nivån både hos solisterna, kören och barnkören och därtill ett fullkomligt bländande orkesterspel under den unge italienske kometdirigenten Vincenzo Milletarì. Han tar ut svängarna maximalt och man dras med av orkestersvallet som även innehåller många fina ciselerade soloinsatser.

”Varför Desdemona fogar sig i Otellos destruktiva våld och inte lämnar honom förvånar mig varje gång jag ser verket.”

För Michael Weinius kommer hans Otellodebut (även om han redan gjort den för snart 15 år sedan i Uppsala i en inte helt professionell produktion) helt rätt i karriären. Han äger all stamina för rollens vokala dramatik men även för de mer lyriska partierna som kärleksduetten med Desdemona. Otello är ett kraftprov för varje högdramatisk tenor och Weinius håller en sådan hög klass att han säkert kommer att få göra rollen i flera renommerade operahus.

Inte heller Julia Sporséns Desdemona går av för hackor. Hennes enormt fint egaliserade sopran har alla de schatteringar som rollen både kräver och inbjuder till. Hon och Weinius är stora scenpersonligheter och det märks inte minst i deras samspel. Varför Desdemona fogar sig i Otellos destruktiva våld och inte lämnar honom förvånar mig varje gång jag ser verket. 

Hos den gästande danske barytonen Jens Søndergaards Jago emanerar all ondska inifrån och nog har jag sett mer Mefistolika rolltolkningar med större yttre spefull elakhet, men det verkar inte regissören intresserad av. Søndergaard är i stället en sportig och subtil spelledare som drar i alla synliga trådar där flera av motspelarna fungerar som marionetter i hans våld. Det märks inte minst i tredje aktens inlagda balettavsnitt som Verdi skrev för Paris 1894, där Jago här humoristiskt manipulerar kören. Även vokalt är Søndergaard lysande med sin dramatiskt täta baryton. 

Ytterligare en dansk, Adam Frandsen som Cassio, äger en tenor som mer vetter åt det dramatiska hållet. Jag har följt Frandsens utveckling under de senaste åren och han imponerar alltid, nu ännu mer. Det gör även Orhan Yildiz’ voluminöse Montano. Här kan man redan förutspå en kommande Jago. 

Tredje akten inleds med en stum scen där vi ser den unga Desdemona med sin amma Barbara som tar livet av sig genom att hoppa ut genom en dörr i fonden. Detta blir till ett livstrauma för Desdemona. I sista akten, under Desdemonas videvisa och Ave Maria, har hon hjälp av sin kammarjungfru Emilia (pregnant gestaltad och sjungen av Ann-Kristin Jones), Jagos hustru som här är gravid. I Rafael R. Villalobos version är hon tydligen dotter till Barbara, och arbetsfördelningen tycks ha gått i arv. För att förstå detta måste man läsa på ordentligt i programbladet. Förvandlingen från Emilia till Barbara uttrycks genom att lösmagen som illustrerar graviditeten tas bort, för att i slutscenen vara på plats igen när Emilia för sent avslöjar Jagos intriger och dåd. Här och på ett par andra ställen sätter sig regissören över verket, som är så starkt i sig självt att sådana här åthävor känns överflödiga.

Detta var min åttonde Otello-uppsättning och den absolut bästa musikaliskt och vokalt i Norden som jag har upplevt. Efter årsskiftet väntar en ny Otello med rolldebuterande Daniel Johansson i Oslo. 

Åk till Göteborg! Upplev Verdisång av högsta karat kombinerat med en renrakad sceniskt och scenografiskt intressant tolkning, trots mina mindre invändningar. 

Sören Tranberg

Premiär 23 november 2024.