…Facciamo opera! med Den Andra Operan och Kärlekssånger från den eviga staden med Drottningholms Slottsteater

Ännu är barockoperan en alltför marginaliserad företeelse på svenska scener. Kan möjligen internationella stjärnor som Ann Hallenberg eller Luciana Mancini bidra till att skjuta in denna i Europa så framgångsrika genre i operahusens repertoar? Hoppet finns, men tålamod krävs av publiken, liksom kunskap från operahusen.

Den Andra Operan fokuserar på bortglömda kvinnliga kompositörer i största allmänhet, men med engagerandet av Hallenberg blir det naturligtvis barockopera. I Eric Ericsonhallen gavs ett program med utsnitt från en rad bortglömda italienska kvinnliga kompositörers verk, av framför allt Camilla de Rossi, men även Caterina Benedetta Grazianini, Maria Teresa Agnesi Pinottini eller, den tyska katten bland de italienska hermelinerna, Maria Antonia Walpurgis.

Programmet var komponerat lite som en imaginär barockopera med recitativ, arior och orkestermellanspel. Med Hallenbergs elastiska och precisa mezzosopran skapas liv och närvaro som få förmår. Bara artikulationen är en njutning sällan hörd. Hon är också en av de mer efterfrågade i genren (i Europa alltså).

Ute i Drottningholms slottskyrka var det också italienskt en kylslagen novembersöndag där den erfarna mezzosopranen Luciana Mancini med en liten orkester ledd av Andrés Locatelli framförde musik från 1600-talet. Nu av de något mindre okända manliga kompositörerna. Exempelvis musik av Stefano Landi, som skrivit en opera om den Sant’Alessio som de Rossi komponerat ett oratorium kring. Vidare Hieronymus Kapsberger eller Girolamo Frescobaldi samt för en svensk publik de lika okända som de kvinnliga, Benedetto Ferrari, Vincenzo Albrici, med flera.

Mancinis röst kombinerar god spännvidd med entusiastiskt framförande och med ackompanjemang av sju musiker som även om de ibland bara är fyra låter så mycket mer än sitt antal. Spelet är tätt med god svikt och sammantaget är den dryga timmen ett exempel på en konsertform som alltför sällan hörs. 

Den Andra Operan tar sig sakta men säkert in i allt större sammanhang, förhoppningsvis kan den iscensätta någon av alla de sekulära och religiösa kantater som finns och som konserten gav några exempel från. Det är kompositioner som sällan är längre än en timme och som sedan decennier tillbaka ofta får scenisk gestalt på kontinenten.

Claes Wahlin