Giovanna d’Arco på Malmö Opera

Det är i första akten av Giovanna d’Arco, Giovanna, alltså Jeanne d’Arc, befinner sig i en skog med en gammal ek och på en klippa står en madonnabild. Hit brukar hon bege sig för att stilla sin oro och samtala med den heliga modern. Dit har även den franske kungen Karl VII begivit sig för att be för sitt land som håller på att förloras till britterna. Här finns också den misstänksamme fadern Giacomo som i hemlighet spionerar på sin dotter. 

Giovanna utgjuter sig i en finstämd cantilena om sina visioner om att vara utvald för att rädda Frankrike. Hon faller i sömn och i en drömsyn blir hon ansatt av onda och goda änglakörer. De onda andarna smickrar hennes skönhet i en närmast banal och dansant melodi, medan de goda andarna med himmelskt harp- och orgelackompanjemang (som för tankarna till Calle Jularbo på dragspel) manar henne till att följa sin gudomliga kallelse. Giovanna har nu fått visshet, hon störtar upp och utropar att hon är redo: ”Pronto sono”! 

Kungen frågar vem hon är och Giovanna svarar i en av Verdis mest krigiskt våldsamma cabalettor att hon är krigsjungfrun, att hon ska rädda Frankrike och ”med Frankrikes krigsstandar flyga över de engelska liken”. Det hela lugnar snart ner sig, pappa Giacomo kommer med sina sidokommentarer och det hela utmynnar i en finstämd tersett. Här skulle det egentligen logiskt vara slut, men det verkar som om Verdi är så förtjust i sin och Giovannas våldsamma krigscabaletta och låter tvärtom ‒ mot all logisk, dramatisk och musikaliskt rim och reson ‒ ta om den.

Giovanna d’Arco är Verdis sjunde opera med urpremiär på La Scala 1845. Texten är av hans så beundrade librettist, Temistocle Solera, som via sin förlaga, Friedrich Schillers pjäs Orleanska jungfrun från 1800, som tog sig mycket stora friheter med helgonlegenden och den historiska sanningen. Precis som hos Schiller dör hon inte som martyr på bålet utan sårad i det avgörande slaget omgiven av kungen och folket. 

Bakom sig har Verdi succéoperor som Nabucco och Ernani och om ett par år kommer Macbeth, det av eftervärlden omhuldade mästerverket i hans tidiga period. Giovanna d’Arco kom att ses som en konstnärlig tillbakagång i Verdis utveckling mot ett sannare musikdramatiskt skapande. Det är alltså förklarligt att verket tillhör de minst spelade av hans operor även i modern tid trots att Verdis samtliga ungdomsverk fått sin renässans.

”De dramatiska situationerna och den spänningsfyllda dialogen knyts alltid samman i sugande melodier som gungar fram i wienervalssvepande tretakt.”

Sedan ett halvsekel tillbaka, efter den första grammofonupptagningen av Giovanna d’Arco med en underskönt pianissmospinnande Montserrat Caballé och James Levine som dirigent, har just den i början relaterade episoden fått kult-och ikonisk status bland Verdidiskofiler världen över. Anledningen är att scenen ‒ utan att hindras av dramatisk logik och trovärdig psykologisk framställning som hämsko ‒ tillfredsställer mångas hemliga behov att utan förbehåll ge sig hän åt storslagen Verdisång.

I dag kan verket uppskattas som varande den unge Verdis mest omedelbara och adrenalinstinna skapelse, en rebellisk opera där hans geniala viljekraft inte möter några hinder. Det krigiska smattret, de musikaliska idéerna flödar ohämmat. De dramatiska situationerna och den spänningsfyllda dialogen knyts alltid samman i sugande melodier som gungar fram i wienervalssvepande tretakt.

Det är nu, 180 år efter sin urpremiär, som Giovanna d’Arco får sin nordiska premiär och det på Malmö Opera, som beträffande repertoarval nu framstår som det mest alerta och intressanta bland svenska operahus. Och det visar sig fungera överraskande väl. 

Regissören Philipp M. Krenn levererar en vital och dynamisk föreställning utan alltför hårt tillskruvade tolkningsidéer. Scenografen Leslie Travers har konstruerat ett hermetiskt slutet naket rum med en bakgrund där undersköna bergslandskap effektfullt frammanas i bild- och videoprojektioner av Alessandro Carletti och Douglas O’Connell. 

Dirigenten Daniela Musca har inga problem med att accentuera det högspänt krigiska och profilerar för det mesta melodierna klart och tydligt. En särskild eloge måste ges till Malmö operaorkesters blåsare som virtuost och glasklart skjuter fram Verdis våldsamma kulsprutesmatter. I mer lyriska moment slaknar dock den högspända tråden något och fortfarande efter ett antal föreställningar verkar sångarna på scenen och musikerna i orkesterdiket inte vara helt överens om tempouppfattningar.

Den polska sopranen Ania Jeruc är Giovanna och ett veritabelt lyckokast. Hon svarar för dramatiskt mäktig och lyriskt innerlig skönsång och lyckas göra librettisten Soleras något tilltufsade Jeanne d’Arc-version trovärdig och gripande. Den norske tenoren Bror Magnus Tødenes ger oss många stunder av kultiverad skönsång och är trovärdig som den velige och handlingsförlamade franske kungen – att rollen ändå kräver en annan sorts vokal genomslagskraft kunde inte döljas. 

Fredrik Zetterström är Giacomo, fadern som anklagar sin dotter för häxeri, en av de mer osympatiska av Verdis oftast välmenande barytonpappor. Zetterström är naturligtvis magnifik i sin roll. Med total inlevelse och absolut gehör för Verdis stil och det italienska språket lyckliggör han Malmöpubliken med en för en baryton avundsvärd briljans och glänsande höjdtoner.

Erik Graune