Jenůfa på Kungliga Operan

Vår internationellt verksamma sopran Agneta Eichenholz sjunger allt för sällan på de svenska operascenerna så när hon räddade de fyra sista föreställningarna av Jenůfa på Kungliga Operan i oktober passade jag på att se den sista. Jag har följt hennes karriär och var också på plats när hon slog igenom som Lulu i Christof Loys uppsättning på Covent Garden i London 2009. Jenůfa har hon tidigare bland annat sjungit i Madrid och Antwerpen (regi Robert Carsen).

Hennes slanka och fylligt övertonrika röst passar perfekt för rollen. Hon får fram en flickaktighet som sätter stort avtryck. Härom året gestaltade hon med stor framgång Emily Marty i Fallet Makropulos på Malmö Opera. Där visade hon vilken fenomenal sångskådespelare hon är. Samma upplevelse hade jag nu igen på Operan. Vid sidan om Elisabeth Söderström, min första Jenůfa, är hon i dag vår främsta Janáček-uttolkare. Varför Kungliga Operan inte engagerade henne från början är obegripligt.

Innan föreställningen informerades publiken om att Nina Stemme som Kostelnička skulle göra sin sista föreställning i operahuset, som ska renoveras med början 2027. Vid återinvigningen fem år senare är det inte troligt att hon kommer tillbaka. Jag skrev redan vid nypremiären om hennes magnifika utbrott, inte minst i andra akten. Stemme ger ett storartat porträtt av en person som förtärs av sina inre demoner. I slutapplåden fick hon touch av Hovkapellet.

”Innan föreställningen informerades publiken om att Nina Stemme skulle göra sin sista föreställning i operahuset”

Den tjeckiske tenoren Richard Samek som Števa räddade sista föreställningen både sceniskt och inte minst vokalt. Han bidrog till en klar förhöjning av spelintensiteten. Själv upplevde jag honom som Jeník i Brudköpet på Nationalteatern i Prag i våras. Även då satt han stort avtryck. Han är en av de främsta tjeckiska tenorerna i dag och han gör även en omfattande internationell karriär, främst på franska och tyska operascener. Det blir alltid en extra laddning och energikick när en inhoppare kommer in i en färdig produktion. Så även här. 

Under den månad som gått mellan nypremiären och den sista föreställningen kunde man avläsa en klar utvecklingskurva hos samtliga medverkande, inte minst hos Jesper Taubes Laca. 

Nu satt jag längst bak på parkett där akustiken är betydligt bättre än långt ut på främre parkett, min förra plats. Hovkapellets musicerande hade också förtätats och nu var det alldeles homogent. Dirigenten John Fiore fick fram enskildheter ur orkestern som man nästan aldrig lägger märke till annars. 

Men jag förvånades över att operaledningen inte förmådde ge den inhoppade Richard Samek en blombukett. Den detaljen hade man tydligen glömt bort.

Sören Tranberg