Nabucco på Staatsoper Unter den Linden, Berlin

Med den nya säsongen har Christian Thielemann tillträtt som Staatsopers nye musikchef. Harmonin lyser mellan orkester och dirigent när de konserterar. Av opera blir det dock bara en uppsättning av Richard Strauss Die schweigsame Frau i juli eftersom Thielemann måste göra ett avbrott för hälseneoperation.

Men här och nu var det dags för en riktig sångaropera, Nabucco. Giuseppe Verdis tredje opera som han skrev efter den djupa krisen av att ha förlorat hustru och båda barnen och som blev succé och la grunden för hans fortsatta popularitet och berömmelse. Uppsättningarna duggade tätt i Verdis samtid men på Staatsoper Unter den Linden fick den sitt första framförande så sent som 1963 och då på tyska. Lite märkligt kan tyckas, då en av de främsta lämningarna från Nebukadnesar II:s tid, Ishtarporten, står uppställd i Pergamonmuseet ett par stenkast bort (stängt för renoveringen fram till 2037…).

Handlingen baseras ju på den bibliska berättelsen om babyloniernas erövring av Jerusalem och judarnas fångenskap i Babylon. Att hålla sig till originalet besvärade inte Verdis librettist Temistocle Solera, som röjde runt i historien och gjorde plats för arior och cabalettor och grandiosa nummer för kören som ackompanjemang till maktkamp, syskonrivalitet mellan Abigaille och Fenena och förhållandet mellan far och dotter, onekligen en dysfunktionell familj.

Regissören Emma Dante är verksam inom teater, opera och film. Här anlägger hon en traditionell regi utan spår av moderniseringar och försöker sortera den snåriga handlingen med hjälp av scenografen Carmine Maringola. Det blev en närmast oförarglig anrättning som knappt lyckas reta upp den annars lättantändliga Berlinpubliken.

Den så viktiga kören monterades på höjden i fondens bikakeliknande geometriska bygge, i tredje akten (Babylons hängande trädgårdar) blomstersmyckad intill kitschens gräns. Detta platta arrangemang leder till misstanken att vara till för att undvika svårregisserade folksamlingar. Bra ljud blev det i alla fall. Nedanför på scenen bjöds det på tablåteater av det enklare slaget. De flesta av solisternas slagdängor levererades vid rampen. Praktiskt och ganska lättrepeterat när nya solister tar vid under säsongen, men ack så ointressant. Rörelse och stämning fick i stället skapas av en grupp figuranter som gjorde sitt bästa för att höja temperaturen. Minst sagt rörigt blev det i krigsscenen där alla slogs mot alla med plastpuffror och dito dolkar i högsta hugg.

”Utanför operahusets entré protesterades det än en gång mot engagemanget av Anna Netrebko.”

Anna Netrebko är ju för många ett fenomen. Hon har sedan flera år privilegiet att kunna söka sig till de roller hon själv vill göra. Och visst har hon testat gränser – och ibland gått över dem. Inte här dock. Som Abigaille visar hon hela känsloregistret från triumf i första aktens erövrande av Jerusalems tempel till giftdöden i sista akten. Hon tar sig igenom de extremt stora intervallsprången utan minsta tvekan och förmår längs vägen både koloratur och mjukaste pianissimo. Det är slående hur lik hennes röst är en annan stor soprankollegas, Ghena Dimitrova som briljerade i rollen på 1980-talet.

Abigailles syster Fenena sjungs av den trogna ensemblemedlemmen Marina Prudenskaya, pålitlig mezzo i stora delar av repertoaren. I scenerna med Ismaele, blekt sjungen av Ivan Magrì, var det hennes förtjänst att det blev mer än bara medelmåttigt.

Luca Salsi har gjort den babyloniske härskaren åtskilliga gånger och är ett säkert kort med sin fylliga baryton, inte utan svärta i kanterna. Han har sånglig täckning för svängningarna mellan auktoritet och tillfälligt vansinnestillstånd och lyckades därmed rädda rollens värdighet från den knäppa, guldströsslade karnevalskostym som han utrustats med.

Och på scenen fanns Finlands bidrag på senare år, basstjärnan Mika Kares. Zaccaria är ju en ibland utmanande högt skriven basroll, något som inte bekymrar sångaren som behärskar scenen med auktoritet i både röst och person.

Bertrand de Billy dirigerade Staatskapelle, inte helt i takt med scenen och med en och annan urspårning bland blecket. Men orkestern har bettet som behövs när Verdis dramatik skalas upp.

Den främsta prestationen görs dock av kören på Staatsoper. Den är med sin körledare Dani Juris en av de bästa i Tyskland och i en opera som Nabucco får den briljera i både tät klang och dramatiskt bett, inte minst i operakörernas operakör, Fångarnas kör.

Utanför operahusets entré protesterades det än en gång mot engagemanget av Anna Netrebko. En mindre skara dock än senast då hon här sjöng Lady Macbeth 2023. Netrebko tas alltmer till nåder även om åtskilliga scener fortfarande är stängda för henne.

Vad som bekymrar Berlins operapublik är vad som händer med Komische Oper. Man har evakuerats till Schillertheater, längre ned på Bismarckstraβe, under tiden som deras hemmascen vid Behrenstraβe renoveras. Nu har det visat sig bli betydligt dyrare än beräknat, överraskad någon? Ställd inför detta faktum har stadens politiker blivit panikslagna och låtit avbryta renoveringen.

Kulturpersonligheter, som den tidigare chefen Barrie Kosky, har skrivit öppna brev utan någon reaktion från ansvariga. Det är inte utan att man får en maggropskänsla av att Stockholmsoperan kan drabbas av en liknande situation, därtill har vi tillräckligt ängsliga kulturpolitiker som kan komma att slå bakut när kostnaderna som ett slags naturkatastrof skenar iväg.

Alexander Husebye