Figaros bröllop på Det Kongelige Teater, Köpenhamn

Wolfgang Amadeus Mozarts Figaros bröllop vill de flesta operahus världen över ha på repertoaren, och oftast sker det via multipla nypremiärer på äldre uppsättningar. Det Kongelige i Köpenhamn avstår dock från repriser och presenterar gång på gång nya versioner av Mozarts mästerverk. Det här är den femte Figaro som haft premiär i Köpenhamn bara sedan början av nittiotalet.

För regin står Den Jyske Operas nya chef Anne Barslev. Det var också hon som regisserade uppsättningen på Läckö slottsopera 2019, och stora likheter finns, även om förutsättningarna är radikalt annorlunda. I Läckö finns ju flera våningsplan att utnyttja, och denna etagering markeras ännu mer här i Rikke Juellunds enhetsscen. Den utgörs av ett torn med flera plan, som signalerar rådande hierarkier på slottet. Infällda bland trapporna finns ett antal praktiska dörrar som gör att tornet utmärkt går att utnyttja även som fjärde aktens nattliga park. När alla på de övre planen och mellanplanen på slutet förenas i bröllopsnattsjubel ser man allra underst hur en gravid husa snyftande sparkas ut från slottet, sedan hon uppenbarligen på ett mer brutalt vis än Susanna utsatts för grevens sexuella maktfullkomlighet. 

Annars har Barslev inte direkt satsat på styckets revolutionära potential, komedin flyter på, inte glittrande spirituellt eller särskilt fyndigt men i god ordning. Det sceniska tornet gör att sångarna hamnar rätt långt bak på scenen, vilket är litet otacksamt för dem i flera arior. Endast Sofie Elkjӕr Jensen som grevinnan kan i ”Dove sono” kliva litet längre fram och få ut sin vackra röst ordentligt. Jensen tillsammans med Clara Cecilie Thomsens Susanna är den stora vokala behållningen, och brevduetten i tredje akten blir följaktligen en höjdpunkt.

Henning von Schulman med sin stabila basbaryton var Figaro även i den senaste uppsättningen; hans betjänt utstrålar fyrkantig charm och hygglighet, och inte ett ögonblick tror man honom om någon revolutionär potential. Theodore Platt är en lätt dekadent greve, absolut välljudande men utan nämnvärd karisma. Den nederländska mezzon Nina van Essen som Cherubin sjunger mycket prydligt men gör heller inget minnesvärt intryck.

Nina van Essen har dock att genomföra föreställningens mest intressanta nummer, andra aktens ”Voi che sapete”, en aria som alla tror sig känna fram och baklänges. Men föreställningens dirigent, den i tidstypiskt musicerande så erfarne Nicholas McGegan, har i Ungern funnit stämmorna till en föreställning av Figaros bröllop som Joseph Haydn förberedde 1790 på slottet Eszterháza. Den blev inte av eftersom fursten dog, men stämmorna med Haydns notater bevarades. Haydn var närvarande vid premiären i Wien 1786 och såg också flera senare föreställningar, så han visste ton för ton hur det egentligen lät när Mozart hade direkt överinseende. Det är alltså rätt troligt att det också är Mozarts intentioner Haydn anger i sina noteringar i stämmorna. De flesta avvikelserna från den gängse notbilden är nog så tydliga men ändå den typen av ornament som även moderna sångare kan våga sig på. I ”Voi che sapete” är dock skillnaderna betydande, och jag måste säga att det handlar om ett oerhört snyggt ornamenterande som förändrar den lilla arian och får den att lyfta mer än annars.

Oavsett om denna nya version av ”Voi che sapete” är signerad Mozart själv eller Haydn är det nog den som jag mest kommer att bära med mig från den här Figaro-uppsättningen. Nicholas McGegans insats sticker även i övrigt ut. Tempi är ibland i långsammaste laget, men hans omsorg om varje fras, och hans vårdande av balansen mellan sångare och orkester är en fröjd att uppleva.

Lennart Bromander