Tjajkovskij: Häxan (Tjarodejka)
Grigorian, MacNeil, Mahnke, Michailov, Jost.
Chor der Oper Frankfurt, Frankfurter Opern- und Museumsorchester/Uryupin
Regi: Vasilij Barchatov
Scenografi: Christian Schmidt
Naxos 2.110768-69 [2 dvd]
Pjotr Tjajkovskijs opera Tjarodejka har aldrig spelats i Sverige och är så okänd att den inte ens har något etablerat svenskt namn. Den har omnämnts som Trollkvinnan eller Häxan, medan den på engelska kallas The Enchantress och på tyska Die Zauberin. Tjarodejka betyder just häxa men det handlar inte om några häxkonster och inte heller om någon förförerska.
Huvudpersonen Kuma är snarast en emanciperad självständig kvinna, en änka som driver ett värdshus i Niznij-Novgorod, där livsglädje och en positiv anda råder. Det är en nagel i ögat för prästen Mamirov, som står för alla mörka makter i samhället – Tjajkovskij är här inte god mot det ryska prästerskapet. Fursten besöker Kumas etablissemang, blir attraherad, och van att få som han vill försöker han tvinga sig på Kuma. Men hon värjer sig, eftersom hon egentligen är förälskad i furstens son. Allt slutar olyckligt, Kuma förgiftas av furstens hämndgiriga hustru, och fursten blir vansinnig efter att ha dödat både sonen och hustrun. Den otäcke prästen överlever.
Tjajkovskij skrev den här operan 1887 då han stod på höjden av skaparkraft; nästa större verk var femte symfonin. Vid premiären mottogs den med respekt men blev ingen publiksuccé och har sedan aldrig kunnat hävda sig på repertoaren, inte heller i Ryssland. Endast sporadiska uppsättningar har förekommit. Hösten 2022 gjorde operan i Frankfurt – alltid beredd att förnya och bredda sin repertoar – ett nytt försök med Die Zauberin. Att man vågade sig på det hängde säkert ihop med att man kunde anlita en så karismatisk sångare som Asmik Grigorian i huvudrollen.
”Musiken har inte samma elementära melodiska slagkraft som vi kanske är vana vid i Tjajkovskijs musik, men den är oavbrutet dramatiskt expressiv, ytterst varierad, ofta med en speciellt rysk ton dock utan Rimskij-Korsakovs klatschiga färgrikedom.”
I Vasilij Barchatovs regi har handlingen flyttats fram från 1400-talet till en diffus nutid. Det blir ett tidlöst drama om människor, inte om historiska personager. Tyvärr är Christian Schmidts scenografi rätt stökig och ful.
Tjajkovskij satte Tjarodejka främst av sina sceniska verk. Han har här gått litet annorlunda till verket än i mer kända operor som Eugen Onegin och Spader dam. Det är en lång opera, över tre timmars effektiv speltid, och fullkomligt genomkomponerad med mycket få inslag av solonummer eller slutna ensembler. Musiken har inte samma elementära melodiska slagkraft som vi kanske är vana vid i Tjajkovskijs musik, men den är oavbrutet dramatiskt expressiv, ytterst varierad, ofta med en speciellt rysk ton dock utan Rimskij-Korsakovs klatschiga färgrikedom. Tjajkovskij borrar i stället i de fyra viktigaste scengestalternas psykologi, nyanserar och tränger allt djupare in i dem och främst då i Kuma.
Kuma är en svårgestaltad roll men Asmik Grigorian är fullkomligt lysande. Även Iain MacNeil som fursten och Claudia Mahnke som hans hustru förmår leva upp till de stora krav Tjajkovskij ställer. Dessvärre når inte Alexander Michailov samma nivå i rollen som furstesonen Jurij. Han ska inledningsvis framstå som naiv och modersbunden men utvecklas och förändras av mötet med Kuma. Den utvecklingen förmår inte Michailov gestalta. Det är inte något fel på hans tenor, men han är hopplöst tafatt och emotionellt stum vid sidan av Grigorians Kuma. Den femte större rollen, prästen Mamirov, har Tjajkovskij inte bevärdigat någon psykologisk differentiering. Frederic Jost har bara att leverera en schablonskurk och det gör han bra.
Valentin Uryupin leder Frankfurtoperans orkester och kör i denna för dem obekanta musik, och det lyckas han alldeles utmärkt med.
Tjarodejka är en spännande bekantskap att göra. Operan är litet långdragen, men musiken är så varierad och gestalterna på scenen så rikt tecknade att man inte störs av att vissa scener är längre än nödvändigt.
Lennart Bromander