Jenůfa på Kungliga Operan

Bland Leoš Janáčeks operor har Jenůfa – uruppförd i Brno 1904 – en stark särställning. Det är den mest populära och lättillgängliga av den mähriske tonsättarens operor och ingår numera i den standardrepertoaren. 

Och det är ett operaverk som oavbrutet fascinerat mig under snart 45 år alltsedan jag såg Jenůfa första gången i Götz Friedrichs omskakande och klaustrofobiska Stockholmsuppsättning. 

Handlingen bygger på en pjäs (Hennes fosterdotter) av Gabriela Preissová och skildrar en tragisk historia från den mähriska landsbygden om ett utomäktenskapligt barn som mördas för att en ung kvinna ska räddas från social stigmatisering och utstötning. Både pjäsen och operan är en våldsam social protest mot det religiösa och moraliska hyckleri som gjorde livet till en sådan pina för många i 1800-talets bondesamhälle.

Nu har Kungliga Operan haft nypremiär på Annilese Miskimmons uppsättning, som hade premiär i Stockholm 2017 – en samproduktion med Scottish Opera i Glasgow och Den Jyske Opera i Århus. Hon har som irländska förlagt handlingen till ett kustsamhälle på den gröna ön i stället för att den som i originalet utspelas på den mähriska landsbygden. Dessutom har hon flyttat fram handlingen till år 1918 – ungefär samtidigt som republiken Irland blev självständig. 

”Kvarnen, vars rytm öppnar och går igenom första akten, står som en symbol för Janáčeks livsinställning, en djup tro vunnen ur vetskapen om naturens eviga kretslopp.”

Vad vinner man på en sådan förflyttning? Lokalkoloriten försvinner helt i den sceniskt överlastade första akten i form av ett myller av personer på scenen som gör att handlingen kommer i bakgrunden. Det är kort sagt för plottrig regi. Scenbilden består av ett hus mitt på scen och framför och runtomkring  det agerar man, vilket ibland känns alldeles för trångt. 

Det är först i andra akten som spelet tar sig inne i Kostelničkas kombinerade kök och sovloft. Här drar Janáček åt tumskruvarna alltmer. Så är det i varje uppsättning och här tydliggör Miskimmon konflikten kring Jenůfas oäkta barn med Števa. Han som inte vill gifta sig med henne. Han är arvtagare till kvarnen, som i den här föreställningen lyser med sin frånvaro. Kvarnen, vars rytm öppnar och går igenom första akten, står som en symbol för Janáčeks livsinställning, en djup tro vunnen ur vetskapen om naturens eviga kretslopp. Detta kretslopp finns i flera av hans operor, inte minst i Den listiga lilla räven. 

Števa är en levnadsglad slarver och alltför begiven på flaskan, vilket gör att änkan Kostelnička, som själv är barnlös, känner igen sig i sitt förpestade äktenskap med en suput och hustrumisshandlare. Kostelnička är Jenůfas fostermor och hon beskyddar henne från vanäran genom att gömma både Jenůfa och barnet för omgivningen. När Laca besöker fostermodern tror alla att Jenůfa är i Wien. Han som har knivskurit henne i ansiktet får av fostermodern reda på att barnet har dött. Efter hans sorti begår Kostelnička det bestialiska mordet genom att dränka barnet under den smältande isen i kvarndammen. 

Hennes handlingssätt bygger på en sträng och bigott moralkodex och att hon tror sig genom denna hemska handling göra Jenůfa lycklig. Allt uppdagas i tredje akten när Jenůfa och Laca ska fira bröllop. Det blir stor uppståndelse bland gästerna och allt verkar sluta i tragik. Men Janáčeks sentens via Jenůfa är: ”Ingen får döma henne – var rättvis mot henne.” 

Annilese Miskimmons Jenůfa -uppsättning är inte den starkaste av de fem svenska iscensättningar som jag har sett. Nu i Stockholm lever uppsättningen till stor del på Cornelia Beskows inkännande porträtt av Jenůfa. Sångligt har hon partiet under huden efter att tidigare ha gjort rollen både i Oslo och Rom. Vokalt har hennes framgångsrika utlandsengagemang resulterat i en varm och rundare sopran med både fin höjd och djup. Jag var orolig och inte så lite betänksam när hon initialt i sin karriär fick sjunga för tunga sopranpartier. 

Nina Stemmes gestaltade Kostelnička, en roll hon gjort tidigare i Wien och Chicago. Hon är som väntat navet i föreställningen. Hennes stränga uppsyn döljer inte att hon innerst inne är en olycklig människa. Hon bjuder på ett magnifikt agerande och med höjdtoner i andra aktens konvulsioner som sitter som berget och även med ett djup som imponerar hos denna dramatiska sopran. 

Kjetil Støa, som nu debuterar på Operan, gör ett utmejslat porträtt av slarvern Števa. Hans dramatiska tenor och intensitet i spelet gör att man ser en karaktär av kött och blod. Det kan dessvärre inte sägas om Jesper Taubes Laca som här blir för ointressant. Om det beror på bristande personregi eller för åtbördslöst spel är svårt att avgöra. Taube är en av de få sångare som var med vid premiären och då stördes man i stället av ett vibrato som numera är borta. 

Flera av våra ”nybakade” sångare gjorde utmejslade miniporträtt trots minimala sånginsatser, som t.ex. Minna Tägils levnadsglade Jano och Annie Fredrikssons Karolka, Bydomarens dotter, som hysteriskt pladdrade på när det döda barnet upptäcktes under isen. Hon anklagade Števa för att vara medbrottsling. Här gick hennes stundande bröllop med honom i kras.

Om John Fiore är en utpräglad Janáček-uttolkare är jag inte så säker på. Från min plats till vänster på parkettens sjätte bänk kändes det som om orkesterspelet var för starkt, vilket ledde till forcering ibland. Fiore kanske inte har den rätta konditionen för Janáček och detta i kombination med ett enormt vevande med dirigentpinnen. Jag saknade ibland skarpare accenter och ett mer profilerat orkesterspel. 

En varmare och längre slutapplåd hos den nöjda publiken var det länge sedan jag upplevde på Gustaf Adolfs torg.  

Sören Tranberg