Frun brukar inte beteckna sig som särskilt konservativ, utan som en nyfiken och öppen. Det gäller även operauppsättningar, där hon ofta intar försvarsställning inför moderna omtolkningar inför sina väninnor. De brukar ofta komma dragande med argument som att det ska göras ”som det ska vara”, varpå Frun ihärdigt påpekar att det inte finns något ”som det ska vara” – allt är ju tolkningar, även om det görs väldigt gammaldags och ”werktreu”, som en del uppsättningar kallas i Tyskland för att locka till sig gammaltroende.
Så har det nog alltid varit, tänker Frun och inser att dessa eviga debatter nog aldrig tagit slut. Hon försvarade redan Knut Hendriksens uppsättning av Verdis Macbeth i början av 80-talet. Själv tyckte hon att det var skönt att slippa skimrande kronor och kiltar, och Frun minns väl Ladyns giftröda peruk och hur Macbeth hade fått påtagliga drag av Pinochet. Men hennes väninnor satt faktiskt där och buade efteråt – så oförskämt, tyckte Frun.
Men allt har ju sannerligen inte varit lika begåvat. Den tyske regissör som iscensatte Naumanns Gustaf Wasa tio år senare borde fått respass redan från dag ett, tänker Frun och minns hur hon satt där och skrattade och buade på premiären. Dagen efter hotade operachefen Eskil Hemberg med att de som hade buat aldrig skulle få komma tillbaka igen till Operan. Hur han nu kunde kontrollera det. Frun kände sig nästan litet härligt rebellisk över att ha blivit tagen i örat av operachefen.
I fjol höstas upplevde Frun något som hon aldrig trodde att hon skulle vara med om. Hon hade bestämt sig för att åka till Paris för att se några föreställningar. Naturligtvis var alla mer eller mindre uppdaterade – det var en Don Pasquale i filminspelningsmiljö, en Don Giovanni som utspelades i skogen vid en busshållplats och en Fallet Makropulos som delvis utspelade sig i något slags simhall. Så långt var väl allt gott och väl; det fungerade mer eller mindre, men där fanns inget som ens kunde leda till ett höjt ögonbryn.
”Frun hade hört att denne regissör är en rysk Putinkritiker som hade regisserat en del uppsättningar via Skype från husarrest. Det hedrar honom, tänkte Frun”
Men så kom det som skulle blivit höjdpunkten på resan – Kirill Serebrennikovs nya uppsättning av Lohengrin. Frun hade hört att denne regissör är en rysk Putinkritiker som hade regisserat en del uppsättningar via Skype från husarrest. Det hedrar honom, tänkte Frun och läste också att han hade placerat handlingen på en psykiatrisk avdelning där Elsa är en av patienterna. Det borde kunna funka, tänkte Frun och såg fram emot en intressant tolkning. Men det gick inte många minuter innan Frun insåg att det hon såg framför sig var ett totalt haveri. Aldrig tidigare hade hon varit med om att en regissör så genomgående hade placerat en helt annan historia ovanpå den ursprungliga. Enligt Serebrennikov handlar Lohengrin tydligen om krig, krig, krig och inget annat.
Elsa hade tydligen blivit psykiskt sjuk efter att hennes bror Gottfried har dött i kriget. Men det fick man läsa sig till i programmet, där den arme dramaturgen hade skrivit den omgjorda handlingen. Första akten skildrade hennes delirium på sinnessjukhuset där Elsa har delats på tre: två dansöser i midjelångt hår som fnattade omkring (den ena naken en bra stund) samt en sångerska.
De tre akterna hade helt olika berättartekniker, så andra akten skildrade ”verkligheten” där Ortrud och Telramund var överläkare på Elsas psykiatriska avdelning. Helt obegripligt hur Elsa kunde ha ett sådant övertag över dem, de är ju de som blivit förvisade! Men det brydde sig regissören inte om, liksom frågeförbudet som var helt borttrollat. Bröllopet litet senare i samma akt gick ut på att kungen skulle medaljera krigsinvalider. Det fortsatte även mitt under den stora uppgörelsen om huruvida Elsa skulle ställa den förbjudna frågan.
I tredje akten var sinnessjukhuset sönderbombat och bröllopskören föreställde ”arga mödrar” med porträtt av sina förlorade söner. Lohengrin var inte det minsta intresserad av att gå till sängs med Elsa utan klädde snarare på sig sin krigsuniform än av sig. I sista bilden släpades svarta liksäckar in med döda soldater. En del lik stoppades i något som liknande gasugnar. Några lik kom plötsligt till liv igen och travade ut.
Ortrud hade övertagit Elsas sista replik ”Mein Gatte!” när hon upptäckte Telramund i en av liksäckarna. Enligt handlingsbeskrivningen gäller hennes vredesutbrott där att hon är arg över att ha förlorat sin man i kriget, men det kom ju i omvänd ordning. Dessutom har ju Telramund knappast fallit i kriget, utan på eget grepp när han attackerat Lohengrin i dennes sovrum. Har regissören inte ens bemödat sig om att läsa texten, funderar Frun som för en gångs skull hade varit glad åt att slippa textmaskinen – där stod originalet, som inte korresponderade för fem öre med vad som hände på scenen.
Frun kände sig heligt förbannad när hon lämnade operahuset. Patetiskt hur en del får hålla på. Och inte minst att operacheferna i de absolut största husen tycker att det är hippt och slåss om få att engagera Seribrennikov för att visa att de hänger med. Tvi vale. En vanlig hederlig uppdatering utan alltför mycket utanpåverk var det som Frun längtade efter när hon lämnade Paris. Och hon har faktiskt förlåtit sina väninnor för att de buade där i Stockholm på 80-talet. Hon hade velat göra precis detsamma, om bara regissören hade visat sig i applådtacket i Paris. På något sätt måste man väl ändå få avreagera sig?