Herr Arnes penningar på Folkoperan

Folkoperans uppsättning av Herr Arnes penningar ger sken av att blicka bakåt. På scenen målade barockkulisser av havsvågor som skär genom orkestern, på ena sidan ett miniatyrskepp, på den andra en ännu mindre fyr samt ett par mekaniska måsar som försiktigt flaxar i skyn. Längs sidorna och upp i scentaket en konstruktion av bjälkar, som ett kyrkbygge i vardande. I fonden projiceras svartvita foton av de olika scenernas platser: utanför värdshuset, i hamnen, vid Elsalills ensliga stuga. Texter i fonden berättar var vi befinner oss och är satta i samma typsnitt som i Mauritz Stiller stumfilm Herr Arnes penningar från 1919.

Här finns också ett annat tillbakablickande: Dramaten 2019, då samma konstnärliga team (minus kompositör) iscensatte Selma Lagerlöfs novell Bortbytingen. Enstaka dekorelement går igen, likaså att vi har en historia med natt och månljus. Hur som helst är detta en uppsättning som låter estetiken ligga närmre grundtextens tid än vår samtid. Valet var rimligen enkelt, en historia som är fokuserad på skuld, hämnd och förlåtelse är i det närmaste tidlös, det vore en bedrift att inte se hur problematiken är högst levande här och nu. (Men frågan om Elsalills begäran om förlåtelse av mördaren är genuin eller alltför infärgad av hennes förälskelse i honom ges inget svar.)

Historien har lockat tidigare kompositörer, i Sverige Gösta Nystroem vars opera från 1959 gavs scenisk så nyligen som 2022 på Göteborgsoperan, Manfred Gurlitt Nordische Ballade komponerades under andra världskriget, men fick inget sceniskt uppförande förrän i början av detta sekel och Jan Meyerovitz Winterballade (efter Gerhart Hauptmanns historia, byggd på Lagerlöfs) tillkom i mitten av sextiotalet.

Med Peter Nordahl (musik) och Sara Bergmark Elfgren (libretto) har vi nu ännu en Herr Arnes penningar, men som i detta utförande håller Lagerlöfs ”spökerier” på behörigt avstånd genom att avstå från mordbranden och allt blod (det är snarare teaterhistorien som spökar). Det enda blod som syns här är intorkat på fiskmadamernas förkläden och täcker Sigrid gengångare, hon som manar på sin överlevande fostersyster Elsalill.

Bergmark Elfgrens libretto är konkret och lämnar inte mycket kvar åt vare sig publiken eller solisterna. De senare har att gestalta det som de redan sjunger, vilket vid några tillfällen resulterar i aningen stela scener, främst de som de båda skyldiga skottarna, Sir Archie och Sir Reginald. Å andra sidan finns det inga som helst svårigheter att följa med i historien för den som eventuellt inte läst Lagerlöfs kortroman.

Nordahls musik är effektiv, klanger som lätt kan identifieras som näraliggande de skiftande känslolägena, och det är en stor fördel att ha komponerat verket för Folkoperans reducerade orkester; klangerna blir täta och lödiga, låt vara att musiken är en smula anonym och liksom texten mer förstärker de sjungna känslorna, än kompletterar dem. Vokalstämmorna kunde också få ha varit mer individualiserade, det är lite som om alla röstfacken har stöpts i samma musikaliska retorik. Men Henrik Schaefer leder orkester och solister med god hand och tar tillvara Nordahls klangvärld och ger gott och balanserat stöd åt solisterna.

Vokalt finns det en rad fina prestationer. Jag hör båda premiärlagen, även om alla roller skiftar först lite senare under spelperioden. Den första premiärens systrar, Emelia Utter som Elsalill och Johanna Rudström som Sigrid, har fina röster, Utters säkra sopran och Rudströms mogna mezzosopran kompletterar varandra fint. Ett par strån vassare är Tessan-Maria Lehmussaaris Elsalill och Ebba Lejonclous Sigrid. Lejonclous mezzosopran har karaktär och vokalt är Lehmussaari den som gör de starkaste avtrycken i det andra premiärlaget. Samspelet mellan de systrarna är betydligt vitalare än hos det föregående syskonparet.

Det sceniska uttrycket hos Sir Archie och Sir Reginald är dessvärre en smula tafatt, det gäller båda kvällarna och där har nog Tobias Theorells regi brustit, delvis rimligen på att de helt enkelt berättar allt med orden. Kristoffer Töyrä gör Reginald båda kvällarna, märkligt nog är hans baryton första kvällen en smula vek, medan han den andra kvällen sätter vackra, svärtade avtryck i en helt annan kaliber. Möjligen förelåg en viss indisposition vid urpremiären.

Joa Helgesson respektive Bernt Ola Volungholen som Archie har båda goda röster, den senare något varmare, medan Olle Persson, som väl numera måste få epitetet scenräv, som skeppare är både välsjungande och sceniskt stabil.

Vad vi har är alltså en tämligen realistisk och konkret iscensättning som utifrån sina förutsättningar fungerar alldeles utmärkt. Med tiden borde nog även det första premiärlagets spel mellan systrarna få mer liv, liksom förhoppningsvis det mellan de båda skotska skurkarna.

Claes Wahlin