Catarina Ericson-Roos
Carlsson Bokförlag [313 s.]
ISBN 978 91 8982 6151
Återigen har Catarina Ericson-Roos skrivit en sångarbiografi, nu över Ragnar Ulfung. Tidigare har hon skrivit om Dorothy Irving, Kjerstin Dellert och Erik Sædén. Författaren är pensionerad bibliotekarie med chefstjänster vid Uppsala universitetsbibliotek, Handelshögskolans bibliotek och som överbibliotekarie vid Stockholms universitetsbibliotek.
Det som fångar mig mest i boken är hennes samtal med Ragnar Ulfung när han berättar om sin uppväxt och vägen fram till operascenerna. Han föddes i en arbetarfamilj i Oslo i en barnaskara om sex. Föräldrarna var aktiva inom Frälsningsarmén, där fadern blev av med sina alkoholproblem. Det musicerades flitigt i familjen, inte minst Ragnar. Han debuterade som solist med Olavsguttene i maj 1942. Operadebuten ägde rum i Oslo 1950 när han sjöng Sotarpojken i Benjamin Brittens Let’s Make an Opera. Därpå följde sångstudier under några år i Italien. Han gifte sig 1951 med Bjørg Flognfeldt, som var mannekäng. Hon gav senare upp sin karriär och blev i stället den stora stöttningen i Ragnars liv. Hon gick bort i fjol.
Ragnar Ulfung anställdes först vid Den Nationale Scene i Bergen, där han bland annat sjöng titelrollen i Faust. Han upptäcktes av barytonen Gösta Kjellertz som likt Ulfung medverkade i en uppsättning av Tiggarstudenten i Oslo, vilket så småningom ledde till engagemang vid Stora Teatern i Göteborg mellan 1955 och 1958. Här kom Ulfung att sjunga en mängd roller, som t.ex. titelrollen i Fra Diavolo, Don Ottavio i Don Giovanni, Cavaradossi i Tosca (förlagd till Mussolinifascismens tid i Italien), Don José i Carmen, titelrollen i Hoffmanns äventyr och operettroller som Simon i Tiggarstudenten, Alfred i Läderlappen och prins Sou-Chong i Leendets land. Göteborgspubliken och kritikerna var översvallande över hans rolltolkningar. Även om man i recensionerna kan läsa om vokal överansträngning och att Ulfung sjöng i underkant – en ofta förkommande kritik genom åren. Men framför allt var han en boren aktör. Vem formade Ragnar Ulfungs år i Göteborg om inte Stora Teaterns legendariske chefsdirigent Styrbjörn Lindedal. Vad betydde han initialt för Ulfungs utveckling? Ja, det får vi inte reda på.
Debuten på Kungliga Operan var som Canio i Pajazzo, följt av Gustav III i Göran Genteles legendariska iscensättning av Maskeradbalen – en roll som Ulfung sjöng 158 gånger i Stockholm från premiären 1958 och fram till den sista föreställningen i maj 1980. Själv intervjuade jag honom för drygt 20 år sedan om samarbetet med regissören och operachefen Göran Gentele. Här hade det varit intressant att få veta mer om deras samarbete, även med dirigenten Sixten Ehrling.
Catarina Ericson-Roos förlitar sig mycket på pressklipp och recensioner som ofta är märkta av tidens tand och inte alltid är helt tillförlitliga.
Catarina Ericson-Roos förlitar sig mycket på pressklipp och recensioner som ofta är märkta av tidens tand och inte alltid är helt tillförlitliga. Sedan får Ragnar Ulfung lägga ut texten och hon är inte en person som är hemma i operans värld, vilket märks här och även i Sædén-boken som jag har recenserat tidigare. En operauppsättning är ett stort lagarbete där många komponenter ska passas ihop och fogas samman. Här får man ibland en känsla av att Ulfungs begåvning var helt unik, men det fanns kolleger som var minst lika bra aktörer och inte minst bättre sångare.
När Leoš Janáčeks opera Testamentet (Fallet Makropulos) fick sin Sverigepremiär 1965 med Elisabeth Söderström som Emilia Marty innebar det början på en stor karriär för henne som ledde till att hon gjorde flera av tonsättarens magnifika kvinnoporträtt som Jenůfa och Katja Kabanova både i Stockholm och utomlands, och inte minst i legendariska grammofoninspelningar på Decca. Själv har jag Testamentet på dvd, en studioinspelning som gjordes 1967, och här kan man tala om lagarbete med karismatiska artister förutom nämnda Söderström och Ulfung, även Anders Näslund, Arne Tyrén och Olle Sivall. Här hade Ericson-Roos med fördel kunnat intervjua regissören Ann-Margret Pettersson, som då var Genteles regiassistent. Det hade varit roligt att få ett djupare perspektiv.
Det gäller även Ingmar Bergmans uppsättning av Rucklarens väg 1961. Här nämner författaren att verket har spelats en gång till på Operan i John Cox’ regi 2007 och i Inger Åbys tv-version. Men det finns fler svenska uppsättningar: först ut var Etienne Glasers omtalade uppsättning 1969 i Göteborg och därefter ytterligare i två uppsättningar, den senare på Göteborgsoperan. Även i Malmö, Uppsala och inte minst på Norrlandsoperan, vars uppsättning gästspelade på Södra Teatern i Stockholm i början av 80-talet. Det var mitt första möte med Stravinskijs opera.
Ragnar Ulfung kom att gästspela på en mängd internationella scener. Redan 1963 rolldebuterade han med titelrollen i Don Carlos på Covent Garden i London. Under två somrar gjorde han Tamino i Trollflöjten vid festspelen i Glyndebourne. På Hamburgoperan hade han kontrakt under några säsonger under 60-talet och här tillkom roller som Erik i Den flygande holländaren, Steva i Jenůfa och Christopher vid urpremiären av Lars Johan Werles opera Resan (han gjorde rollen även när operan sattes upp i Stockholm). Första gången han sjöng på Metropolitan var när Hamburgoperan gästspelade med Jenůfa 1967. Fem år senare gjorde han Mime i Siegfried på Met, en av hans många fina karaktärsroller, med dirigenten Erich Leinsdorf.
Inte minst festspelsscenen Santa Fe i USA – en sommaropera i öknen – har varit mycket betydelsefull för Ulfungs utveckling både som sångare och regissör. Han tog gärna med sig sin familj, fru och fyra barn, om det var möjligt, för han ville ha dem i sin närhet.
Boken väjer inte heller för skavanker i fasaden, som att Ulfung i början av 60-talet efter föreställningar i Stockholm gärna gick ut och festade med kolleger och kom hem sent på nattkröken/morgontimmarna. Vid ett tillfälle när han kom hem glad i hågen står hustrun i tamburen och säger: ”Nu får det här ta ett slut annars vill jag inte vara med längre.” Det var en uppmaning som han tog till sig och det blev slut med nattsuddandet.
Ett kapitel handlar om Ragnar Ulfungs chefskap på Stora Teatern i Göteborg säsongen 1977/78. Han bröt ett fyraårigt kontrakt eftersom det från politiskt håll bestämdes att det inte skulle byggas någon ny opera i Göteborg. Den var för övrigt ursprungligen tänkt att ligga i Trädgårdsföreningen.
Våren 1978 upplevde jag Ulfung som Don José i Carmen. Det gjorde ett mycket starkt intryck på mig. För regin svarade den operadebuterande Gun Jönsson, det blev hennes enda operauppsättning. Ulfung ville prompt ha henne och han var nöjd, men det var inte kritiken. I texten nämns också att Jönsson svarade för scenografin, men det gjorde österrikaren Wolfgang Vollhard, som också var teaterns tekniske chef.
Ulfung påstår att det mellan 1957 (hans första Don José) och 1978 inte hade hänt någonting på Stora Teatern förutom att en toalett hade tillkommit. Ett sådant polemiskt påstående borde författaren kollat upp! För under Bernhard Sönnerstedts tioåriga chefskap på 60-talet utförde han stordåd med sin ensemble. Scenisk premiär på Gösta Nystroems Herr Arnes penningar, Sverigepremiärer på Benjamin Brittens En midsommarnattsdröm (gästspel vid festspelen i Bergen), Ján Cikkers Uppståndelsen och Hans Werner Henzes Den unge lorden samt därtill andra personalkrävande operor som Tannhäuser, Simson och Delila samt Modest Musorgskijs Hovansjtjina. Och flera Rossinioperor som fick sina Sverigepremiärer.
Ulfung påstår att det mellan 1957 och 1978 inte hade hänt någonting på Stora Teatern förutom att en toalett hade tillkommit. Det är en sanning med modifikation.
Själv följde jag operadebatten under 70-talet på plats i främst Göteborgspressen och nog får man intrycket av att Ulfung var väldigt polemisk i sina inlägg. Göteborgarna ansåg han vara kulturfientliga och inte värda något nytt operahus. Det var en annan tidsanda, inte minst politiskt. När Folke Abenius var chef för Storan satsade han rejält på opera, inte minst de stora uppsättningarna av Aida och Turandot på Scandinavium med Birgit Nilsson i huvudrollerna. Till slut och efter många turer fick Göteborg sitt magnifika operahus vid Packhuskajen och det har om något vitaliserat operakonsten i Sverige.
Det blev aldrig några fler chefspositioner för Ulfung, men det ryktades flera gånger om att han var tilltänkt för detta i Oslo. Nu blev det aldrig så. Hans frispråkighet låg säkert honom i fatet.
En roll Catarina Ericson-Roos nagelfar är Ulfungs gestaltning av Herodes i Richard Strauss Salome som han gjorde i många uppsättningar. Bristen med boken är att han får ge sin syn och hon är för underdånig. Samma sak var det med Sædén-boken då hon sätter de här artisterna på en piedestal. Ragnar Ulfung var främst en fantastisk karaktärstenor, men han var inte ensam för det fanns andra som Gerhard Stolze, Heinz Zednik och Graham Clark för att nämna några andra berömda Mime-uttolkare.
Även i den här boken är sakfelen många och erratalistan kunde bli lång, men några påpekanden är dock på plats. När Ulfung gestaltade Lenskij i Eugen Onegin 1963 var han inte förälskad i Tatjana (de har ingenting att sjunga mot varandra i operan) utan i hennes syster Olga som han är kär i. Det var för övrigt Sylvia Lindenstrands operadebut. Tito Gobbi var inte tenor utan baryton, Dietrich Fischer-Dieskau heter inte Dieter i förnamn, José Carreras stavar sitt namn så här, Puccini komponerade inte Pajazzo, inte heller Verdi Tosca. På bilden på s. 119 ser vi Barbro Ericson som Baba the Turk i Rucklarens väg, inte Kerstin Meyer. Kung Olav V av Norge fyllde 80 år 1983, inte 50! Akribi verkar inte vara författarens bästa sida och inte heller de sakgranskande experternas som hon har använt sig av. Och alla de rena tryckfelen borde någon ha korrigerat.
Trots mina invändningar ger biografin en omfattande bild av Ragnar Ulfung.
Nu talas det om en fortsättning med en biografi om Kerstin Meyers karriär. Men låt någon annan skribent, någon som har större insikter om opera än Catarina Ericson-Roos, skriva den boken!
Sören Tranberg