Don Carlos på Det Kongelige Teater

I den förra uppsättningen på Det Kongelige av Giuseppe Verdis Don Carlos 2007 i regi av Kasper Holten frammanades en modern diktatur, präglad av militärt övervåld, tvång och rädsla. När nu Det Kongelige (i samarbete med Oslo och Helsingfors) i regi av den italienske stjärnregissören Davide Livermore presenterar en ny Don Carlos gäller samma vinkling, möjligen med ännu litet tydligare anspelningar på Mussolinis Italien och Francos Spanien. 

Den som minns Knut Hendriksens och Lars-Åke Thessmans uppsättning av Aida på Kungliga Operan på nittiotalet känner också igen sig; även här kör fascistiska potentater bil på scenen. Men scenografin är annorlunda både i jämförelse med Holten och Hendriksen. Fonden domineras av en snygg high tech-kavalkad av filmklipp och konstverk, och då inte bara av spansk och italiensk renässanskonst. Vid Karl V:s spöklika framträdande i slutscenen framtonar Tizians berömda porträtt av honom bakom den gamle kungens rygg men bleknar strax bort och ersätts av Picassos Guernica. Det förekommer fler pekpinnar och övertydligheter av samma slag, men på det stora hela skapas en verksam spänning mellan då- och nutid.

Av de många Don Carlos-versioner som finns har Livermore valt den italienska från 1884, d.v.s. helt utan den inledande Fontainebleau-akten. Det är begripligt, eftersom det då skapas en rummets och tidens enhet, och dessutom är Don Carlos utan inledningsakten ändå en lång och musikaliskt överväldigande rik opera. Men det är ändå problematiskt. Fontainebleau-akten är så grundläggande både för att förstå Carlos och Elisabeths förhållande liksom den politiska bakgrunden. Dessutom gör Verdi senare flera ledmotiviska reminiscenser från Fontainebleau-akten, som blir omöjliga att uppfatta i denna fyraktsversion. Den akten är så musikdramatiskt enastående stark att man inte gärna vill vara utan den.

Den nya Don Carlos-uppsättningen har sin främsta styrka i en solistensemble som genomgående håller världsklass. Den är helt internationell och i de sex tyngsta rollerna framträder sångare från Danmark, USA, Sydkorea, Italien, Sverige och Azerbajdzjan, medan dirigenten Jordan de Souza är från Kanada men verkar i Tyskland.

Stephen Milling debuterade som Filip redan vid en repris av en gammal Göran Järvefelt-uppsättning, och han var en kusligt dominant diktator också i Kasper Holtens uppsättning 2007. Milling har inte mattats på de sjutton år som gått. Hans auktoritet bara genom att visa sig och sedan upphäva sin voluminösa stämma är så stark att den nästan går att ta på. Det är däremot en regimiss att låta honom göra ett stumt framträdande i första scenen, där han inte har något att göra. Det förtar effekten av hans plötsliga uppdykande som en skrämmande gestalt efter Elisabeths och Carlos möte, när han frågar om varför drottningen är ensam (Carlos har ju hunnit undan). Den hovdam som diskret lämnat Elisabeth och Carlos i fred är Elisabeths enda vän från hennes barndom i Frankrike, som Filip nu förvisar ur landet och Elisabeths närhet. Elisabeths farväl till henne är inte något av de kända ”numren” från Don Carlos men är hjärtskärande vackert.

Gisela Stille skapar här ett ögonblick av innerlig skönhet. Stille har under senare år erövrat den ena efter den andra av Verdis stora kvinnoroller. Hennes Elisabeth har den vokala resning som krävs också för att bemästra spännvidden i den stora scenen i slutakten.

Som motspelare i den olyckliga kärlekshistorien har hon den amerikanske tenoren Matthew White, som har en potent och spänstig men något metallisk stämma i kontrast till den rent balsamiska skönheten i Gihoon Kims baryton. Kim vann den prestigefyllda tävlingen Cardiff Singer of the World 2021, och det är lätt att förstå varför. Som Posa uppvisar han en totalt egaliserad röst med sällsynt vackert legato och en solid kärna. Även som Eboli har man hittat en ung sångare som säkert står i början av en stor karriär. Aytay Shikhalizada från Azerbajdzjan är helt magnifik i ”O don fatale”. Hennes mezzosopran är en ren urkraft, samtidigt som hon har de koloraturkvaliteter som krävs i slöjarian. 

I den korta men synnerligen viktiga rollen som Storinkvisitor har man kallat in en erfaren bas som Roberto Scandiuzzi. Jag såg honom som Filip redan för tjugofem år sedan, men basar kan ju hålla stämman fräsch i många decennier. Storinkvisitorns maktkamp med Filip blir en av föreställningens många vokala höjdpunkter.

Det Kongeliges uppsättningar av italienska operor brukar anförtros Paolo Carignani, men Don Carlos leds kompetent av Dortmundoperans kommande GMD Jordan de Souza. Fast litet saknar jag den underbara plasticitet i fraseringen som Carignani är specialist på.

Lennart Bromander