Recensioner

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Armide på Drottningholms Slottsteater

Dansarna Miranda Benramdane Fält och Anna Holland samt sopranen Marie Lys. Foto: Markus Gårder
Efter Confidencens avförtrollade häxa Alcina var det dags för Drottningholmsteaterns variant på kvinnor med magiska krafter: Armide, vars namn lånat titeln till Jean-Baptiste Lullys sista och bästa opera, med premiär i Paris 1686. Lully var Ludvig XIV:s hovkompositör, en gång hans danspartner, med tiden högt uppskattad för sina tragédies en musique, en genrebestämning som håller operan stadigt fäst i det franskklassicistiska dramat, där retoriken frambringade en musikalitet i det franska teaterspråket av librettister som Quinault. Ord, toner och ögonfröjd förförde och förhäxade hovpubliken ...
PRENUMERERA!

Logga in eller bli prenumerant för att läsa hela artikeln!

Du som är prenumerant och har ett konto kan logga in med knappen. Om du vill starta en prenumeration kan du göra det nedan. Registrera dig här om du är prenumerant men inte har ett konto än.

Bli prenumerant för att läsa hela artikeln!

Ditt konto är inte kopplat till en aktiv prenumeration. Klicka här för att koppla ditt konto till din prenumeration, eller välj en prenumerationsform nedan om du inte är prenumerant.

Om du tror att någonting har gått fel, kontakta Flowy rörande din prenumeration på 08-799 62 07 eller tidskriftenopera@flowyinfo.se eller våra tekniker på hemsida@tidskriftenopera.se.

Papper

1 år

575:-

✓ 5 nummer på papper

✓ fullt uppdaterad digitalt

✓ full historik digitalt

Digitalt

1 månad

39:-

✓ inget på papper

✓ fullt uppdaterad digitalt

✓ full historik digitalt

 

Efter Confidencens avförtrollade häxa Alcina var det dags för Drottningholmsteaterns variant på kvinnor med magiska krafter: Armide, vars namn lånat titeln till Jean-Baptiste Lullys sista och bästa opera, med premiär i Paris 1686. Lully var Ludvig XIV:s hovkompositör, en gång hans danspartner, med tiden högt uppskattad för sina tragédies en musique, en genrebestämning som håller operan stadigt fäst i det franskklassicistiska dramat, där retoriken frambringade en musikalitet i det franska teaterspråket av librettister som Quinault. Ord, toner och ögonfröjd förförde och förhäxade hovpubliken som i början tvekade om genrens ställning gentemot taldramatiken.

Nu fanns inte Ludvig XIV i publiken när Armide hade premiär. Efter det raska och diskreta giftermålet med den strikt religiösa Madame de Maintenon dansade inte längre kungen. Att Lully dessutom hade inlåtit sig i en romantisk affär av tvivelaktig moral gjorde naturligtvis saken värre.

Möjligen är det därför som regissör Florent Siaud i prologen till operan har placerat en sjuklig äldre herre i en synnerligen ovårdad peruk i en stol bak på scenen. Ständigt krävs kuddar och dryckjom, men han rasar strax ihop i en liten hög, död, möjligen förgiftad av hans unga sällskap, som utpekas av hovet. Lully dog mycket riktigt inte långt efter att Armide hade haft premiär. Men, menar kanske Siaud, Lully må vara död, men verket lever vidare i all sin glans.

Nicholas Scott och Jack Ullman. Foto: Markus Gårder

Och nog är det glansfullt på Drottningholmsteatern. Barocka kostymer, vita långa tygstycken som låter Orientens mjuka estetik möta den hårdknutna franska barocksmaken. Danser i symmetri med båda fötterna i barocken och återhållna rörelser som smidigt följer musiken och de olika scenerna. Måleriskt i äldre stil är en nog så god beskrivning av de olika scenbilderna, som inte glömmer bort teatermaskineriet. Koreografin (Natalie van Parys) förstärker både recitativen och ariorna som gör det lätt även för en nutida publik att följa med i känslovågorna hos först och främst Armide, krigerskan från Damaskus som nästan egenhändigt besegrat korsfararriddarna.

Hon hatar deras främste hjälte, Renaud, och vill egenhändigt svinga eggen mot hans hals. Men när hon väl åkallat diverse demoner som håller honom fången och står där med sabeln lyft, förmår hon inte att göra det hon alltid har gjort: döda. Kärleken kommer i vägen. Och liksom Alcina förtrollade Ruggiero i Alcina, gör Armide detsamma med Renaud.

Konflikten mellan otrogna och kristna är en tämligen passiv ramhandling. Vad som utspelas här händer inom Armide: en inre strid mellan kärlek och våld. Den som vill kan lätt dra moderna paralleller, något som slutscenen här uppmanar till. Men innan dess är det den inre konflikten som musiken gestaltar. Lullys harmonier komplicerar ingenting, tvärtom tydliggör de känslorepertoaren på scenen. Först med Rameau, via Charpentier, kommer mer avancerade klanger som när det begav sig inledningsvis gjorde publiken tveksam. Så inte längre.

Deborah Cachet, Nicolas Brooyman, Marie Lys och Allyson McHardy. Foto: Markus Gårder

Francesco Corti leder orkestern med stor säkerhet, här finns attacken, klangerna och emellanåt det mjuka. Möjligen kan jag då och då sakna en mer subtil behandling av partituret, vilket också gäller enstaka solister. Den kanadensiska mezzosopranen Allyson McHardy i titelrollen har avsevärd vokal styrka med intensitet i rösten, men lite väl grov timbre. Nicholas Scotts tenor som Renaud är vacker, nästan stillsam men säker, även om han sceniskt är onödigt stel. Möjligen har de återhållna barocka gesterna inte riktigt satt sig på premiären. 

Bland övriga solister märks Renato Dolcinis mörka baryton som La Haine (Hatet); där mullras det som från underjorden. Nicolas Brooymans Hidraot, Armides farbror som tycker hon ska gifta sig i stället för att kriga, har en len bas med en karaktär som övertygar. Märks gör även Deborah Cachet (Sagesse/Visheten m.fl.) och Marie Lys (Äran/La Gloire m.fl.), sopraner med bett och känsla.

Samspelet mellan solister, dansare och kör är mycket gott, här finns den harmoni som präglar Lullys operor; det är helt enkelt vackert att bara titta på. Ögat, menade den franska publiken redan då (och intill denna dag), måste ha sitt. Sammantaget en elegant iscensättning av god musikalisk och teatral halt. 

Claes Wahlin

LULLY: ARMIDE

Premiär: 3 augusti 2024.

Dirigent: Francesco Corti

Regi: Florent Siaud

Koreografi: Natalie van Parys

Scenograf och kostym: Philippe Miesch

Ljus: Nicolas Descôteaux

Mask och peruk: Rebecka Andersson

Solister: Allyson McHardy, Nicholas Scott, Marie Lys, Renato Dolcini, Nicolas Brooymans, Zachary Wilder, Deborah Cachet, Arash Azarbad

www.dtm.se

Armide spelas t.o.m. 17 augusti 2024. 

Fler Recensioner från OPERA