Alcina på Confidencen, Ulriksdals slottsteater

Confidencens operafestival har raskt etablerat sig som en av de mest intressanta barockfestivalerna i den svenska sommaren. Den varar kring en månad och innehåller både konserter och opera. I år framträdde Ann Hallenberg i en konsert, redovisning av Young Artist Program under två kvällar och ytterligare några programpunkter som ryms under Peter Spisskys konstnärliga ledning.

Årets opera var Händels Alcina, vars handling är både enkel och konventionell: Oronte älskar Morgana som älskar Ricciardo (tror hon) som är en utklädd Bradamante, som älskar Ruggiero, som i sin tur älskar Alcina (tror han). Morgana begriper ju inte att Ricciardo är Bradamante, och i fallet Ruggiero har Alcina helt enkelt förtrollat honom. Det är så hon gör, häxan som på sitt örike förför män på löpande band för att när hon tröttnat förvandla dem till vilddjur, en variant på Kirke, hon som nöjde sig med att göra män till svin. Historien kommer från Ariostos Den rasande Roland, renässanseposet som många librettister vaskade guld ur.

Man har strukit någon enstaka aria samt den lilla rollen Oberto – gossen som söker sin far, en av Alcinas offer – som Händel själv ändå la till i sista stund för att ge en ung förmåga en roll. Första akten utspelas vid scenkanten framför ett halvtransparent tygsjok bakom vilket skymtar några uppstaplade stolar. Den akten har främst drag av komedi där de sedvanliga motiven, förälskelse, svartsjuka och hämnd avhandlas i den ena arian efter den andra. När tygsjoket sedan försvinner möter vi teaterns kulisser som illustrerar – men inte mer än så – enstaka ariors ämnen. Men nu börjar komedin mer likna om inte en tragedi, så i alla fall en mer dramatisk historia där kärlekssmärtan blir livshotande och kärlekssorgen dödsföraktande.

Helena Röhrs regi, med bistånd av koreografen Joakim Stephenson, låter handlingen utspelas mellan kroppar, orden räcker inte utan får gestalt i fysiska uttryck och tydliga gester. Resultatet blir en föreställning där såväl solister som orkester står för dramatik, pregnans och närvaro. Peter Spissky leder orkestern med välbalanserade stämmor och god svikt. Spelglädjen hörs. Cembalisten Marcus Mohlin och lutenisten Karl Nyhlin jämte cellisten Kristína Chalmovská måste speciellt uppmärksammas för väl utförd generalbas – continuo.

Om ensemblen finns bara gott att säga, rösterna är inte bara av klass, här finns ett samspel och en exakthet som inte sällan saknas i större operahus. Helena Schubacks Alcina har kraft, karaktär och när så behövs skörhet. Kristina Hammarströms mezzosopran ger värme och bett åt Ruggiero, en roll som skrevs för kastrat och numera ofta sjungs av en countertenor. Jag minns Hammarström i rollen som en utmärkt Bradamante i Salzburg 2019, när Ruggiero sjöngs av Philippe Jaroussky (och Alcina av Cecilia Bartoli), men denna gång är det Linnea Andreassen som gör en uttrycksmättad Bradamante. Jessica Elevants Morgana, Alcinas syster, har en len och fint fokuserad sopran. De två manliga rollerna, Thomas Volles mäktiga tenor som Oronte och Will Frosts nästan för starka basbaryton som Melisso kompletterar ensemblen och orkestern i en musikaliskt synnerligen njutbar Alcina.

Något som möjligen begränsar uppsättningen, förutom den milt uttryckt osmidiga ljussättningen, är att all denna musikaliska och fysiska dramatik tappar bort den skörhet och ömhet som finns i Händels psykologiskt exakta opera. Arior som Alcinas ”Sì, son quella” eller ”Mi restano le lagrime” framförs visserligen med utsökt känsla. Orden finns där, både i rösten och på den nyinstallerade textmaskinen, men Alcinas och de andras själsliga ömtålighet stannar också där.

Claes Wahlin