Norma på Opera på Skäret

Förväntansfullt gav vi oss till tåls i det mäktiga och långsmala gamla virkesmagasinet, som rymmer bortemot 800 platser på de 38 trappstegsformade bänkraderna. Den utsålda föreställningen kom i gång en halvtimme efter utsatt tid sedan vi ombetts vänta på det försenade Operatåget från Stockholm med 120 besökare.

Bergslagens sommaropera på Skäret är känd för sin fina akustik. I tjugo års tid har man framgångsrikt spelat verk av Puccini, Rossini, Donizetti, Leoncavallo, Mozart och Wagner samt flera verk av Verdi. I år är det första gången man satt upp ett verk av Vincenzo Bellini. 

Valet föll på Norma, som hade urpremiär på La Scala i Milano annandag jul 1831. Det var sångarstjärnan Giuditta Pasta som bett vännen Bellini att skriva detta verk för henne. Norma hann spelas både i Göteborg och Malmö innan hon nådde Stockholmsoperan tio år efter urpremiären. 

”Inför Norma hade man enligt Skärets hemsida bortemot 600 sökande till de sex solistrollerna fördelade på de båda lagen.”

Titelrollen kräver betydande sångteknisk virtuositet. Norma är översteprästinna, mor, övergiven älskarinna och hämndgirig rival. Rollen är både lyrisk och dramatisk och måste kunna ge uttryck för starka och motstridiga känslor, kärlek, hat, tvekan och försoning. Gångna tiders stora sopraner har försett rollen med en mytomspunnen strålglans, Jenny Lind, Maria Callas, Leyla Gencer, Joan Sutherland och Montserrat Caballé för att nämna några. Även Polliones tenorparti är mycket krävande, inte minst hans scen i första akten.

Nu i sommar ges tolv föreställningar som delas av två sångarlag med premiärer dagarna efter varandra. Solisterna på Skäret brukar väljas ut efter auditions som arrangeras under hösten året innan. Inför Norma hade man enligt Skärets hemsida bortemot 600 sökande till de sex solistrollerna fördelade på de båda lagen. För de mindre rollerna brukar man ibland välja svenska sångare. 

Norma är ett triangeldrama som utspelas i Gallien under den romerska erövringen för ett par tusen år sedan. Den romerske prokonsuln Pollione (tenor) säger till sin förtrogne Flavio (också tenor) att han tröttnat på druidernas översteprästinna Norma (sopran), som han hemligen har två små barn med. Pollione älskar nu i stället prästinnan Adalgisa (mezzosopran), väninna till Norma, ett förhållande som Norma är ovetande om.

Basen Oroveso, som är Normas pappa, leder druidernas kamp mot ockupationsmakten. Men ännu har man inte uppmanat dem att ta till vapen mot inkräktarna. Druiderna utför sina vanliga heliga riter. Norma åkallar den kyska mångudinnan i den nästan femton minuter långa scenen med arian ”Casta diva” med dess koloraturer och avancerade löpningar i det högre registret. Hon ber om fred för sitt folk. Pollione vill övertala Adalgisa att fly till Rom med honom. Hon är tveksam.

Adalgisa bekänner för Norma att hon älskar Pollione och han henne. Norma blir rasande och hotar att döda de båda barnen som hämnd på Pollione. Men hon kan inte förmå sig till detta. (I förlagan till operan, Alexandre Soumets tragedi Norma, ou l´infanticide, dödar hon dock barnen liksom Medea gör i Euripides tragedi för att hämnas på den otrogne Jason. Men Normas librettist, den flitige Felice Romani, vägrade låta barnen dö för moderns hand.) 

”Kören var välljudande men hade fått en så amatörmässig buskisartad regi att det var svårt att ta till sig de sångliga insatserna”

De två prästinnorna betygar varandra sin vänskap och sitt hat mot den svekfulle Pollione. Rasande sammankallar Norma druiderna och säger att det nu är dags att ta till vapen och utrota romarna. Kören svarar i krigiska toner (Guerra! Guerra! – Krig! Krig!) och kräver offer. Pollione infångas och förs i bojor till Norma. Men hon inser att hon svikit sitt kall som prästinna och sitt folk. Hon lämnar sina barn i sin pappas vård. Machotypen Pollione ångrar sig till slut och inser Normas ädelmod och sitt eget svek. Tillsammans bestiger de det heliga bålet.   

Under uvertyren på Skäret kom ett ungt par in på scenen med ett litet barn på flykt undan förföljande romerska legosoldater. De dödar pappan inför öppen ridå, våldtar och mördar mamman och knivhugger barnet. Detta är regissörens tillägg till storyn. Det var väl för att få oss att associera till vår tids ondska och vad som sker i krigsdrabbade länder just nu.    

Scenografin utgjordes av några torra avlövade träd i bakgrunden och i mitten en stor krigsskadad ek. Detta träd är, liksom misteln, helig för druiderna. Här såg det heliga trädet ut som en stor förtorkad mexikansk kaktus. På trädet fanns en balkong från vilken det också kunde sjungas. Scenbilden med månskäran i fonden skulle föreställa druidernas heliga skog. Förvånande att en så pass erfaren scenograf som Sven Östberg inte kunde få till en mindre murrig offerlund och scenbild. 

Kostymdesignen var påhittig. Gallerna hade enkla slitna, smutsiga och trasiga kläder i olika färger, medan de båda prästinnorna bar klänningar i olika vita nyanser. De romerska soldaterna bar mer påkostade militära uniformer. Också ljusdesignen var fint avpassad för att framhäva de sceniska skeendena. 

Och sjöngs gjordes det i bel canto-stil, åtminstone från kvinnornas sida, påfallande unga i sina roller. I titelrollen hörde vi den ukrainska sopranen Alina Tkachuk. Hon besitter en lyrisk-dramatisk välfokuserad flickaktig röst med en imponerande andningskontroll och ett fint vokalt uttryck, inte minst i första aktens bön till mångudinnan. Men jag hade velat höra mer schatteringar i hennes gestaltning av rollen. Adalgisa sjöngs av den colombianska mezzon Andrea Niño, som gav ett vackert uttryck åt de långa fraserna. Hon har en något varmare röst än Tkachuk men med en snarlik klang, vilket gjorde att de i de långa duetterna lät ganska lika, men det var nog meningen. Fast hon verkade ha lite problem med höjden. 

Den unge thailändaren Nutthaporn Thammathi gestaltade den svekfulle Pollione. Han lät oss höra en kraftfull men ganska rå röst med en tillkämpad höjd och något nasal klang men med ett snyggt mellanläge. Till apparitionen såg han ut att kunna vara pappa till Norma. Hennes pappa Oroveso sjöngs av amerikanen Tyler Putnam, en pregnant basbaryton. Han gjorde Sparafucile i förra årets Rigoletto. Också mezzon Mathilda Bryngelsson (Normas hembiträde) och den lyriske tenoren Chan Young Kim (Polliones förtrogne) lät bra i den förnämliga akustiken.  

Kören var välljudande men hade fått en så amatörmässig buskisartad regi att det var svårt att ta till sig de sångliga insatserna, som ju annars spelar en central roll i denna opera. Enskilda körmedlemmar visade upp en nästan parodisk regi. 

Alexander Niclasson, son till operachefen och grundaren Sten Niclasson, har regisserat flera uppsättningar på Skäret. Lite trist att man inte kan kosta på sig en professionell regissör. För regin var bedrövlig, inte minst personregin. Sångarna slår ut, slår upp och ner med armarna. Och så rör de sig fram och tillbaka på scenen utan att man förstår varför. Och varför låter regissören sångare stå längst ut på vänster sida och längst ut på höger sida när de ska sjunga med varandra och många meters avstånd mellan sig? Det var svårt att upptäcka något ensemble- eller samspel mellan dem på scenen. 

Vad en professionell regissör med bärande idéer kan åstadkomma såg vi exempel på i Folkoperans uppsättning av Norma. Opera på Skäret kanske skulle anordna auditions också för regissörer?  

Ett glädjeämne var dock orkestern under ledning av den tyske dirigenten Michael Balke. Där fanns sköna lyriska passager, inte minst från enskilda instrument, och fina dramatiska kontraster med lagom tempoavvägningar. 

Trots de fina musikaliska och sångliga insatserna, kände jag att något sakandes. Det verkar som att ledningen för Opera på Skäret tror att det räcker med en populär opera, dess musik och stjärnsångare samt en effektiv marknadsföring. Sen tycks regin inte spela någon roll. Så framfördes ju opera förr i världen. Publiken tycks ju komma ändå. Det kanske är så.  

Hans L Beeck