Den tyske tonsättaren Wolfgang Rihm var född i Karlsruhe, en stad som han blev trogen hela livet, även om han också tidvis bott och varit verksam i Berlin. Rihm var en ytterst produktiv tonsättare, rikt representerad inom de flesta genrer, och hans verklista upptar mer än femhundra verk. Bland äldre samtida tonsättare tog han främst intryck av Hans Werner Henze, Karl-Heinz Stockhausen och Luigi Nono.
Som operatonsättare fick han ett stort genombrott med kammaroperan Jakob Lenz, som efter uruppförandet i Hamburg 1979 hittills satts upp inte mindre än trettiotre gånger runt om i operavärlden, i Köpenhamn redan 1982 men ännu inte i Sverige. I Jakob Lenz, som bygger på Georg Büchners kända novell om en ung man med tilltagande sinnessjukdom, skapar Rihm med gastkramande precision vad han själv kallade en ”tillståndsskildring av en förfallsprocess”.
I Hamletmaschine efter Heiner Müller och Oedipus, båda uruppförda 1987, använder Rihm på ett mycket egensinnigt men samtidigt konstruktivt och idérikt vis två av världsdramatikens centralgestalter till att skapa en eggande ny form av musikteater.
Nyskapande och inte lik något annat är också Die Eroberung von Mexico från 1992, som bygger på ett fragment av Antonin Artaud. Där står Montezuma, som sjungs av en sopran, för den kvinnliga principen i världen och Cortez för den manliga. I Peter Mussbachs originaluppsättning från Hamburg formades könskonflikten med hjälp av geometri och färger, medan verket i andra uppsättningar (bl.a. Salzburg 2015) lockat till helt andra tolkningar.
Och det gäller Rihms flesta musikdramatiska verk, att de trots tung teoretisk och historisk ballast är öppna och kan ge uppslag till mycket olikartade sceniska tolkningar.
Dionysos, som uruppfördes vid Salzburgfestspelen 2010 (med bl.a. Elin Rombo i en viktig roll), har Rihm sammanställt librettot av olika Nietzsche-citat. På randen till sitt mentala sammanbrott kallade sig filosofen själv för Dionysos i brev till Cosima Wagner. I detta fascinerande och minst sagt originella stycke musikteater ges ett oerhört suggestivt porträtt av Nietzsche på gränsen till sammanbrott. Dionysos är paradoxalt nog också en rolig opera, och Rihm yttrade i anslutning till den att ”jag tror att musikteater behöver mer av Trollflöjten, mer av strunt (Machwerk) som plötsligt uppdykande väktare, dimma, en orm, tre damer. Det är opera.”
Rihm skrev också ett par ofta framförda monodramer för sopran och orkester, Das Gehege, efter Botho Strauss 2006 och Proserpina efter Goethe 2015.
Rihms så rika produktion också inom andra genrer ska vi inte gå in på här, men ett fint exempel på hans instrumentalmusik är violinkonserten Gesungene Zeit för Anne-Sophie Mutter.
Rihm var utsedd att under säsongen 2024/25 vara composer in residence hos Berlinerfilharmonikerna. En svår cancersjukdom satte stopp för detta. Wolfgang Rihm avled i sitt hem i Karlsruhe den 27 juli sjuttiotvå år gammal.
Lennart Bromander