Zemlinsky: Eine florentinische Tragödie
Maltman, Wilson, Bruns. Münchner Rundfunkorchester/Hahn
BR Klassik 900347 [1 cd]
Schmidt: Fredigundis
Vejzović, Egel, Hollweg, Bunger, Sandu, Witte, Riener, Belamaric. ORF Chor, ORF Vienna Radio Symphony Orchestra/Märzendorfer
Orfeo C30012 [2 cd]
Distr: Naxos
Alexander von Zemlinskys (1871–1942) En florentinsk tragedi är en tonsättning av ett minidrama av Oscar Wilde, en isande stark enaktare från 1917. I Sverige har den tyvärr inte visats på scen, men Malmöoperan framförde den florentinska tragedin konsertant i våras.
Köpmannen Simone kommer hem för tidigt och finner sin hustru i tête-à-tête med furstens son. Simone håller masken och är idel artighet men driver samtalet framåt med allt vassare ironier ända tills en duell blir oundviklig. Hustrun stödjer hela tiden älskaren. I duellen visar sig Simone dock inte bara vara den verbalt starkaste av männen, han stryper den unge älskaren. Hustrun anpassar sig omedelbart och utbrister hänryckt: ”Varför har du aldrig sagt att du är så stark?”, och Simone besvarar hennes underkastelse med ”Varför har du aldrig sagt att du är så skön?”
Dramat påminner om Strindbergs socialdarwinistiska stycke Den starkare, och det är samtidigt ett uttryck för fin de siècle-kulturens fascination inför skönhetens amoraliska karaktär och naturligtvis för tidstypisk misogyni. Zemlinsky klär den extremt laddade kraftmätningen i glödande musik, seismografiskt känslig för varje dold eller öppen ironi och med en färgrikedom och instrumentationsprakt som påminner inte så litet om Richard Strauss Salome.
”Rachael Wilson, som var en så stark Donna Elvira i Malmö i höstas, har en röst som gör det helt begripligt att de båda herrarna strider om henne”
Denna nya inspelning på BR Klassik med Münchens radioorkester under den unge Patrick Hahn ger bästa rättvisa åt Zemlinskys expressiva partitur. I den dominerande rollen som Simone är Christopher Maltmans smidiga basbaryton perfekt, hans ironier är lika sylvassa som sammetsmjuka. Benjamin Bruns som älskaren är kanske litet för påtagligt underlägsen, medan Rachael Wilson, som var en så stark Donna Elvira i Malmö i höstas, har en röst som gör det helt begripligt att de båda herrarna strider om henne.
Dessvärre har obegripligt nog skivbolaget inte bifogat librettot. Här är det alldeles nödvändigt att kunna följa varje replik för att få något utbyte av detta lilla mästerverk.
Franz Schmidt (1874–1939) var samtida med Zemlinsky och hör till samma kategori av tyskkulturellt senromantiska tonsättare, fångade i Wagners järngrepp och stort begåvade men utan Mahlers eller Richard Strauss geni. Schmidt är mest hågkommen för sina fyra symfonier och det stora oratoriet Das Buch mit sieben Siegeln, men han hade under seklets första decennium också en rätt stor succé med sin första opera, Notre-Dame. Intermezzot ur den förekommer än i dag som konsertnummer ibland.
Schmidts andra opera Fredigundis gick det sämre för. Efter ett mödosamt komponerande under flera års tid fick den till slut premiär i Berlin 1922 och upplevde också ett par föreställningar i Wien 1924 innan den glömdes bort fram till 1979, då det gjordes ett konsertant framförande i Wien. Nu efter fyrtiofem år ges en inspelning från detta framförande ut på cd.
Det är lätt att förstå det bristande intresset både hos samtid och eftervärld. Fredigundis är ingen bra opera! Den till Schmidt välvilligt inställde Richard Strauss skrev till Schmidt: ”Så arbetsamt behöver man ju inte göra det. Er musik trycker ner allting som en lavaström. Av den hade jag kunnat göra fyra operor.” Lavaström är en bra karakteristik, Schmidts musik är så överarbetad att den tynger. Alla orkesterns instrument hålls strängt sysselsatta, och Schmidt tar varje tillfälle i akt att visa upp sina färdigheter i det kontrapunktiska.
”Fredigundis är ingen bra opera!”
I centrum för handlingen, som är hämtad från en kolportageroman med merovingermotiv, står en särdeles mordisk dam med attraktivt rött hår. På slutet vitnar dock håret sedan hon fastnat med det när locket på hennes makes sarkofag slår igen (honom har hon dessförinnan tagit av daga av misstag, några andra personager dödar hon mer avsiktligt).
Men inspelningen är strålande bra och gör Schmidts opera större rättvisa än den förtjänar. Ernst Märzendorfer lyckas med Wiens radioorkester få till bästa möjliga reda i detta tunga partitur. Titelrollen görs rent magnifikt med dunkel glöd i stämman av Dunja Vejzović (vida berömd på sin tid bland annat som Herbert von Karajans Kundry).
I tenorpartiet, en konstig roll, hörs en annan av tidens operastorheter Werner Hollweg, som också gör mycket bra ifrån sig, även om jag inte förstår hur det går till när han först är Fredigundis tillbedjare för att senare oförmodat dyka upp under annat namn som biskop av Rouen.
Lennart Bromander