Médée på Opéra Garnier, Paris

Trollkvinnan, hämnerskan och barnamörderskan Medea har under historiens gång haft många ansikten. Euripides drama har spelats, pjäser om henne har skrivits, hon figurerar i bildkonsten, i filmer och naturligtvis i operor. Maria Callas satte långvarigt avtryck som Medea i Cherubinis opera (1797) som skrevs nästan exakt ett sekel efter Marc-Antoine Charpentiers, som i sin tur uppfördes nästan ett halvsekel efter Francesco Cavallis opera om Medea, Il Giasone (1649).

Forskare har hävdat att framställningen av Medea reflekterar tidens kvinnosyn. Under perioder där kvinnans ställning är starkare, som under tidigt 1800- eller 1900-tal, framställs Medea som kraftfull med rätt att hämnas den otrogne Jason. I tider då kvinnans rättigheter är svagare, som under Charpentiers tid i slutet av 1600-talet, skildras hon som svagare och straffas hårt för sitt beteende. Den hypotesen stämmer i alla fall med Charpentiers opera, där det tar lång tid innan Medeas frustration över Jasons nya frilla Créuse övergår i våldsam hämnd.

Premiären på Charpentiers opera var ingen större framgång, annat än hos vissa kännare. Den framfördes ett tiotal gånger och försvann från repertoaren ända fram till 1984 när William Christie gjorde den första inspelningen av verket, men förkortad eftersom allt måste rymmas på tre lp-skivor. Ett decennium senare kom den komplett på cd och fick en scenisk uppsättning av Jean-Marie Villégier och nu var det än en gång dags, visserligen med David McVicars tio år gamla uppsättning från English National Opera, men med en orkester och dirigent som under decenniernas lopp sedan 1984 har klättrat upp till kanske den absolut främsta barockensemblen i världen.

McVicar har placerat historien under andra världskriget. Scenrummet föreställer ett av militären annekterat hus någonstans utanför London, ett ståtligt rum med ljusgråa, höga väggar som med ett förgyllt skrivbord kan förvandlas till den franske överbefälhavarens lika ståtliga rum. Man har strukit operans prolog; rimligen är den obligatoriska hyllningen till Ludvig XIV en smula anakronistisk i denna tolkning.

Iscensättningen fungerar fint och solister och kör är av hög klass rakt igenom. Dansinslagen av koreografen Lynne Page har fina inslag av 1940-talets danser och militäriska gester som är både underhållande och smidigt integrerades i handlingen. Inledningsvis när Cupido (Amor) gör entré med ett imponerande mycket glittrigt flygplan, stort nog att rymma piloten, kan den kitsch som strålar från det strax övergå i att ja visst, här har den fåniga förälskelsen och dess irrgångar bildsatts kongenialt.

Orkesterns insatser är utmärkta, den ser till att Charpentiers för tiden tämligen avancerade harmonier – de befinner sig någonstans mellan Lullys och Rameaus och var förmodligen ett skäl till att operan inte nådde framgång – driver och stöder solisterna. Inte minst är Thomas Dunfords teorb i basso continuo ljuvlig. Han väver trådar runt recitativen av sällan hört slag.

Lea Desandre i titelrollen är som skapt för rollen. Hennes mezzosopran är fortfarande i utveckling och här finns vackra slingor och inte minst stegringen från att i det längsta tro att allt ska ordna sig till det att hennes hämndbegär blir ofrånkomligt, är både suggestiv och dramatisk. Hennes förtrogna, Nérine, görs med värme av Emmanuelle De Negri och Jasons frilla, prinsessan Créuse, har en skarp sopran i Ana Vieira Leite. Reinoud Van Mechelens smidiga tenor ger Jason både pondus och ett slags vekhet som kontrasterar mot Desandres allt hätskare Medea. Noteras måste också Julie Rosets L’Amour, en samlad sopran som kan förföra vem som helst, liksom scenräven Laurent Naouris Créon, Hans stabila baryton håller ihop konflikterna så länge det går.

Framför allt blir uppsättningen ett exempel på hur viktigt det är med ensembler. Solisterna är samsjungna, de känner varandra så väl att det sceniska samspelet övertygar utan att regin behöver fostra spelet med hårda scenerier eller annat. Charpentiers Médée var alltså bortglömd i nära 200 år. I Sverige gav Utomjordiska Barockbolaget operan 2002, om än inte hela, men det är signifikativt att denna storslagna musik alltför ofta stannar på små scener.

Claes Wahlin