La voix humaine och Erwartung på Teatro Real, Madrid

Arnold Schönbergs Erwartung, Béla Bartóks Riddar Blåskäggs borg och Francis Poulencs La voix humaine – under senare år har denna triptyk av operamodernismens miniklassiker allt oftare och i olika kombinationer dykt upp på världens operascener. Själv har jag under relativt kort tid hamnat på fyra olika dubbelkonstellationer, även i operahus med en traditionellt inriktad repertoarpolitik. Nu senast på Teatro Real i Madrid. Här stod för första gången Poulencs och Schönbergs kvinnomonodramer på scenen.

Det ligger ett halvt sekel mellan Schönbergs kortopera, skriven 1909, och Poulencs opera med premiär 1959. Bägge handlar om en kvinnas obesvarade kärlek, som i sin monomana desperation tenderar att övergå i ren psykos, mord, och självmord; det vokala tilltalet hos Schönberg är en brutalt expressionistisk atonalitet, hos Poulenc en mjukare fritonal framtoning.

Den i Sverige ofta aktuelle Christof Loy, senast med vårens Parsifal på Stockholmsoperan, använder sig gärna av stumma gestalter i sina regikoncept som antyder egna parallella historier. Så också här, där Loy öppnar upp och vitaliserar monologernas kvävande klaustrofobiska stämningar genom att låta en stum gestalt interagera med kvinnan. I La voix humaine finns den i monologen omtalade väninnan Marthe med på scenen (framställd av ingen mindre än Rossy de Palma). I Erwartung ligger mannen i början fullt synligt död på scenen och kommer under hela dramat att agera levande med kvinnan som i vardagliga samlevnadssituationer.  

Scenografin av Loy och Guadalupe Holguera visar en öppen lägenhet med stora fönster i fonden. I La voix humaine ett tomt vitmålat rum med flyttkartonger. I Erwartung har den ursprungliga skogen blivit en våning med nutida planlösning: säng, en cykel, ett nyligen använt frukostbord. 

Poulencs dialogiska monolog med telefonen var säkert en radikal modernitet i 50-talets operavärld. I dag verkar operan trots den klumpiga telefonen helt självklar. Kvinnans dialoger med älskaren och växeltelefonisten, de många avbrotten – aktionen i Poulencs opera är trots skillnaderna igenkännbar i allas våra dagliga liv med mobilen. För kvinnan ”Elle”, gripande framställd av Ermonela Jaho, blir telefonluren hennes enda trogna vän – tyvärr ännu mer igenkännbart för många av dagens mobilanvändare.

Även det musikaliskt mest avancerade och för många mest svårsmälta, Schönbergs radikalt atonala monodrama Erwartung, börjar kännas mer hemtamt, åtminstone när Malin Byström tar hand den. Byströms voluminösa men samtidigt kristallklart fokuserade sopran är perfekt för att reda ut den snåriga och fragmentariska sångstrukturen till njutbar skönsång. Madridpublikens jubel var ett tydligt bevis på detta.

Ett välgörande mellanspel till dessa kompakta skildringar av den övergivna kvinnans kärlekselände fick vi i ett magnifikt framträdande av Rossy de Palma, mest känd som stjärna i Pedro Almodóvars filmer som Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott och Parallella mödrar. Iförd en rysch-pyschig brudklänning med ett enormt släp, som sträckte sig över hela scenen, gav Rossy de Palma sin version av kvällens gemensamma huvudtema. Med hjälp av texter av Bertolt Brecht och Oscar Wilde blir dock utgången här en annan. Med triumferande flamencohes röst reser sig Rossy de Palmas övergivna kvinna och gör triumfartad sorti mot ett nytt liv.

Utmärkt orkesterledning av Jérémie Rhorer. Han ger tyngd och pregnans åt Poulencs raffinerade om än något diskreta orkestersats, medan han i Erwartung reder ut och tydliggör Schönbergs komplicerade harmonik. 

Erik Graune